Fossilfragment avslöjar 500 miljoner år gammalt rovdjur
När Hurdia victoria beskrevs för första gången år 1912 trodde man det var ett enkelt kräftdjur. Nu avslöjar forskare vid Uppsala universitet att skölden i själva verket var en del av ett egendomligt och skräckinjagande djur som kastar nytt ljus över ursprunget till en av världens största nutida djurgrupper; leddjuren. Studien publiceras i det nya numret av tidskriften Science.
Fossilfragmenten av Hurdia victoria kommer från kanadensiska Klippiga bergen, där de hittats i den 505 miljoner år gamla Burgesskiffern i världsarvet Parker.
Uppsalaforskarna Allison Daley och Graham Budd vid institutionen för geovetenskaper har, tillsammans med kolleger i Kanada och England, rekonstruerat den unika anatomin hos Hurdia victoria, som av utseendet att döma måste ha varit ett skräckinjagande rovdjur på sin tid.
När de första fragmenten påträffades för nära hundra år sedan antog forskarna att de hade tillhört ett slags kräftdjur. Man insåg då inte att andra delar av djuret faktiskt redan fanns i museisamlingar, fastän felaktigt betecknade som maneter, sjögurkor eller andra leddjur.
Men på 1990-talet hittade forskare mer fullständiga exemplar samt hundratals isolerade fossilfragment, vilket väckte misstankar om att Hurdia var betydligt mer komplex än man trott.
Den sista pusselbiten, ett mycket välbevarat exemplar, dök upp i de gamla samlingarna vid Smithsonian National Museum of Natural History i Washington DC. Det klassade på 1970- och 1980-talet först som ett leddjur, därefter som ett avvikande exemplar av det berömda havsmonstret Anomalocaris.
Uppsalaforskarnas nya analys visar att Hurdia verkligen var släkt med Anomalocaris. Dess kropp var indelad i segment, medan huvudet bar ett par taggformade klor och en ringformig käke späckad med tänder. Men den skilde sig från Anomalocaris genom att den dessutom hade en väldig, tredelad sköld som sköt ut från framsidan av huvudet.
– Den här strukturen liknar inget som man någonsin har påträffat hos vare sig fossila eller nutida leddjur, säger doktoranden Allison Daley, som har studerat fossilen i tre år som ett led i sin avhandling.
– Vilken funktion den stora skölden framför huvudet kan ha haft är ett mysterium. Många djur har ett skal eller en sköld för att skydda kroppens mjukdelar, som hos en krabba eller hummer. Men skölden hos Hurdia är tom och varken täcker eller skyddar resten av kroppen. Man kan bara spekulera om vad den fyllde för funktion.
Både Hurdia och Anomalocaris var tidiga sidogrenar på den utvecklingslinje som leder fram till vår tids leddjur, den stora stam som omfattar insekter, kräftdjur, spindeldjur, enkelfotingar och dubbelfotingar. De ger viktig information om hur de egenskaper uppkommit som utmärker nutidens leddjur, som till exempel deras huvudstrukturer och extremiteter. Förutom sin egendomliga huvudsköld har Hurdia de mest välbevarade gälar som påträffats hos fossil.
– Kroppen täcktes till stor del av gälar, som nog behövdes för att förse ett så stort simmande djur med syre, berättar Allison Daley.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Allison Daley (på engelska), 076-712 54 31, e-post: allison.daley@geo.uu.se
