Ny rapport föreslår annan strategi för miljön i Kattegatt
I en ny forskningsstudie från Uppsala universitet presenteras resultat som går stick i stäv med de rekommendationer som en internationell expertgrupp föreslagit för miljön i Kattegatt – och som undertecknats av alla Östersjöstater. Men en bråkdel av kostnaderna kan man uppnå ett minst lika bra resultat med en annan strategi, menar forskarna.
En internationell expertgrupp, som på uppdrag av Naturvårdsverket utvärderat kunskapsläget och föreslagit åtgärder vad gäller övergödningen i Kattegatt, har rekommenderat att Sverige i första hand bör försöka minska kvävetransporter från svensk jordbruksmark, liksom den atmosfäriska kvävedeposition, till Kattegatt, Skagerrak och svenska Västkusten.
I den nu aktuella studien från Uppsala universitet har en så kallad validerad massbalansmodell (CoastMab), som tidigare inte testats för Kattegatt, använts för att undersöka gruppens slutsatser.
– Validerad betyder att modellen testats i ett 30-tal kustområden av olika storlek och karaktär, allt från Svarta havet, Atlantkusten till Bottenhavet, och vid dessa tester visat sig kunna förutsäga föera viktiga vattenparametrar, säger professor Lars Håkanson vid institutionen för geovetenskaper, som lett studien.
Modellen kan beskriva fosforkoncentrationer, sedimentation, klorofyllkoncentration (mått på mängden alger) och siktdjup (mått på vattnets klarhet), ofta inom det intervall som ges av osäkerheten i de mätta kontrollvärdena. För kväve finns däremot ingen motsvarande modell.
– Det beror bland annat på att det för kväve finns flera viktiga specifika transportprocesser där det inte finns några generella vältestade ekvationer.
I studien presenteras årsbudgetar för vatten, salt, fosfor, lösa partiklar och kväve, som visar att mycket stora flöden av vatten och närsalter till Kattegatts produktiva ytlager (0-40 m) kommer från Östersjön. Detta är logiskt eftersom allt vatten från hela Östersjöns mycket stora avrinningsområde, som omfattar Finland, delar av Ryssland, Baltikum, Polen, delar av Tyskland, Vitryssland, Danmark och Sverige, rinner ut i Kattegatt. Detta är många gånger större än de delar av sydvästra Sverige och Danmark som direkt avvattnas till Kattegatt.
– Detta betyder att man i första hand måste åtgärda de största tillflödena för att åstadkomma de mest genomgripande förbättringarna, förklarar Lars Håkanson.
Utifrån beräkningarna redovisas en ”optimal” åtgärdsstrategi för att minska övergödningen i Kattegatt. Förslaget skiljer sig från expertgruppens och innebär att resurserna bör fokuseras mot att främst reducera fosforflödena till Östersjöns mest övergödda områden, dvs finska viken, rigabukten, kustområdet utanför Kaliningrad och Oders och Wistulas mynningsområden, med totalt cirka 10 000 ton fosfor per år.
– Det är inte möjligt för närvarande att på ett vetenskapligt ansvarsfullt sätt förutsäga hur Östersjön skulle svara på kvävereduktioner. Men om man antar att en stor del av fosforreduktionerna skulle kunna genomföras så att de även medför kvävereduktioner kan man få en rimlig bild.
Den totala kostnaden för att minska 15 000 ton fosfor och 133 000 ton kväve per år i enlighet “Baltic Sea Action Plan”, som alla Östersjöstater skrev under i november 2007, har angetts till 3300 miljoner euro per år. Det är 2 900 miljoner euro per år dyrare än den strategi som presenteras i den nya studien.
– Pengarna skulle göra mer nytta för att minska övergödningen i Östersjön inklusive Kattegatt om pengarna främst kanaliserades till kostnadseffektiva fosforreduktioner i Polen och de Baltiska staterna, säger Lars Håkanson.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Lars Håkanson, tel: 018-471 38 97, 0270-31 210, lars.hakanson@geo.uu.se
