Ambivalens i kölvattnet av reformerad forskarutbildning
Målet var att öka både antalet examinerade och förbättra genomströmningen av doktorander vid universiteten. Men resultatet av att forskarutbildningen reformerades 1998 blev samtidigt ett antal målkonflikter inom utbildningen.En avhandling vid Göteborgs universitet visar att de ansvariga för forskarutbildningen i många fall ger uttryck för en ambivalent inställning till den politiska styrningen.
En av målkonflikterna är den mellan regeringens mål att öka antalet doktorander och en förbättrad anställningssituation för doktoranden.
— Den typ av finansiering som reformen förordar är dyr för fakulteter och institutioner vilket kan leda till att färre personer kan antas till utbildningen. Men finansieringen ger samtidigt doktoranden ett bättre socialt skyddsnät, säger Jennie Haraldsson vid institutionen för arbetsvetenskap.
En annan målkonflikt riskerar att uppkomma mellan det minskade antalet doktorander och institutionens behov av att doktoranderna undervisar på grundutbildningsnivå.
— När doktoranderna blir färre riskerar de som finns att få en större undervisningsbörda, vilket kan få konsekvenser för avhandlingsarbetet.
En tredje målkonflikt eller paradox rör synen på forskarutbildningen som antingen en utbildning, ett arbete eller ett kall. I reformen förstärks utbildningens arbetsrättsliga karaktär samtidigt som reformen framhåller att det handlar om en utbildning. Hur ansvariga på institutionsnivå ser på forskarutbildningen får konsekvenser för både hur utbildningen organiseras och för den enskilde doktoranden.
En fjärde målkonflikt, som inte är lika klart kopplat till reformen, gäller synen på hur akademin som helhet ska styras. Här ställs den kollegiala styrningen mot en mer professionell styrning.
I vissa fall är regeringens styrning konkret, som genom förändringar i högskoleförordningen. I andra fall är styrningen mer indirekt, som genom att framhålla vissa fakultetsområden som goda exempel medan andra framhålls som syndabockar. Det övergripande målet med reformen är att effektivisera utbildningen och argumenten som används bygger i stor utsträckning på nationalekonomiska begrepp som sätter ”utbud” och ”efterfrågan” i centrum. Doktoranden framstår som en vara likt många andra varor.
På institutionsnivå framkommer ofta en ambivalent inställning till den politiska styrningen av forskarutbildningen. I vissa fall uppfattas styrningen vara för hård, i andra efterfrågas mer struktur. Den ambivalensen återfinns även i förhållande till användningen av de individuella studieplanerna. Studieplanerna uppfattas bland annat som ett verktyg för att planera, följa upp och kontrollera doktorandens arbete, men också som ett sätt att identifiera eventuella problem. Men bara för att de skrivs betyder det inte att studieplanerna kommer till användning
Forskning och forskarutbildning har en framskjuten plats i samhällsdebatten. Men det är sällsynt med granskningar av forskarutbildning på organisationsnivå. Ännu mer sällsynt är en granskning av styrningen av forskarutbildningen, vilket dock Jennie Haraldsson nu gör i sin avhandling.
Kontaktinformation
Jennie Haraldsson lägger fram sin avhandling ’”Det ska ju vara lite äventyr” – styrning av svensk forskarutbildning utifrån reformen 1998’ vid Utbildningsvetenskapliga fakulteten, Göteborgs universitet.
Tid: Fredagen den 12 februari kl. 09.15. Plats: Sal 10 universitetets huvudbyggnad, Vasaparken, Göteborg
För mer information, kontakta Jennie Haraldsson, jennie.haraldsson@gu.se, 031-786 64 44, 0704-225616
