Kräsna mossor kräver kombination av räddande åtgärder
Mossor står för en väsentlig del den av biologiska mångfalden i svenska skogar. Men intensivt skogsbruk har lett till mindre andel gamla skogar och färre lövträd och ett hårt liv för mossorna. Swantje Löbel visar i sin avhandling att det krävs en kombination av olika naturvårdsåtgärder för att kunna bevara hela artrikedomen.
De flesta trädlevande mossor (så kallade epifyter) växer bara på träd som uppfyller speciella krav på barkens kemiska sammansättning. De viktigaste trädslagen är ask, alm, lönn och asp.
Bland epifyterna finns flera arter som är hotade och förekomsten av många sällsynta mossarter tyder på miljöer med höga naturvärden. Swantje Löbels forskning i Upplands skogar har visat att det är många faktorer som påverkar den biologiska mångfalden av trädlevande mossor. Behoven hos arter med olika spridningsstrategier varierar mycket, och det krävs en kombination av olika naturvårdsåtgärder för att kunna bevara hela artrikedomen.
Mossor sprider sig med mycket små sexuella spridningsorgan som kallas sporer eller med speciella vegetativa spridningsorgan som ofta är betydligt större. Swantje Löbels resultat visar att arter med stora vegetativa spridningsorgan har svårt att sprida sig över långa avstånd, men samtidigt är chansen stor att en ny mossindivid etableras. Arter med vegetativa spridningsorgan reproducerade sig också oftare och tidigare än mossor som förökar sig sexuellt. De senare tog lång tid på sig innan de började reproducera sig. För vissa arter tar det 20 till 30 år innan de första sporkapslarna produceras.
– För arter med sexuell spridning är det därför viktigast att bevara stora, gamla bestånd med ädellöv, asp och sälg av hög kvalitet, till exempel i form av naturreservat. Eftersom lövträd blir utkonkurrerade av gran under successionen, så krävs det dock på lång sikt att nya, stora bestånd med värdträd får utvecklas fritt, säger Swantje Löbel.
För arter som sprider sig vegetativt är det viktigare att satsa på att knyta ihop isolerade lövskogar och öka antalet värdträd i landskapet. Även små bestånd med lägre kvalitet kan troligen bli koloniserade av dessa arter och kan då fungera som broar för spridningen mellan naturreservaten.
Kontaktinformation
För mer information kontakta Swantje Löbel, tel: 0049-5304-909918, e-post: swantje.lobel@ebc.uu.se
