Folkhemmet på is – ny avhandling om ishockeyns betydelse i Sverige
Tre Kronor har kallats ”Sveriges mest folkkära landslag”. Under ett antal år framstod det svenska herrlandslaget i ishockey som landets största publikmagnet över huvud taget. Enligt tittarsiffror från VM på hemmaplan 1970 Sveriges matcher sågs av över två tredjedelar av landets vuxna befolkning med en topp på hela 82 procent vid Tre Kronors dust mot Sovjet i turneringens finalomgång. Detta innebar en rekordnotering för alla typer av TV-evenemang som stod sig en bit in på 1980-talet. Sverige stannade, ishockeysporten seglade i medvind.
På senare tid har ishockeysporten i stort kommit i gungning. Svarta rubriker om alltifrån svidande nederlag och urvattnade VM-turneringar till landslagsmän inblandade i sex- och fylleskandaler har följts av diskussioner om Tre Kronors devalvering. Detta i kombination med rapporter om brist på istid och skenande omkostnader på ungdomssidan samt rädsla för en växande klyfta mellan bredd- och elitverksamheten har fått engagerade ishockeysupporters och uppjagade förståsigpåare att ta fram krisstämpeln. Mer än en gång har Tre Kronors – ja, hela ishockeysportens död utropats. Ändå finns det otaliga uppgifter som pekar på att ishockeyn idag står starkare än på länge. Vad beror detta väldiga ishockeyintresse på? Hur har det skapats? Vad är det som har gjort att Tre Kronor kunnat samla nästa hela den svenska befolkningen vid sina matcher?
I avhandlingen ”Folkhemmet på is” söker Tobias Stark bringa större klarhet i hur ishockeyns framskjutande nationella ställning har skapats. Mer precis handlar det om att belysa hur det i praktiken gick till när ishockeyn inom loppet av ett drygt halvsekel (1920–1972) förvandlades från en oansenlig nordamerikansk importvara på den inhemska idrottsrörelsens bakgård till ett inventarium i Folkhemssveriges vardagsrum.
Avhandlingen visar att ishockeyn infördes uppifrån under inflytande av sekelskiftets (1900) starka nationalistiska strömningar för att sedan spridas över landet med hjälp av sociala nätverk. Vidare konstateras att Svenska ishockeyförbundet under mellankrigstiden torgförde sporten som ett mer praktiskt spel än den redan etablerade bandyn, vilket innebar att man sökte muta in en plats åt ishockeyn på den svenska idrottskartan på förlagans bekostnad. Studien visar också att det under pionjäråren snarare var prosaiska faktorer – såsom finansiella överväganden, planskötsel och möjligheter till utlandsresor – än ren passion för spelet sig som gjorde att man tog upp sporten ute i landet.
Efter andra världskriget formligen exploderade ishockeyintresset i Sverige. Detta hade att göra med att ishockeyn färgades av kalla kriget och att Tre Kronors framfart på världens ishockeyrinkar kom att framstå som en barometer för den svenska modellens internationella gångbarhet. Samtidigt visar undersökningen att ishockeyn i stort blev föremål för ett genomgripande organisatoriskt och moraliskt upprustningsarbete under efterkrigstiden, vilken underlättade sportens inlemmande i den blågula folkhemsgemenskapen.
Disputationen äger rum den 12 juni 2010 kl 13.15 på Linnéuniversitet, Växjö, i sal Homeros (Hus F). Fakultetsopponent är professor Johnny Wijk, Stockholms universitet.
Avhandlingen utkommer i höst på idrottsforum.orgs förlag, Malmö.
Kontaktinformation
För vidare upplysningar kontakta Tobias Stark på telefon 070 – 652 89 71 eller e-post: Tobias.Stark@lnu.se
