Funktionshindrade avstår från hjälp för att inte klassas som avvikare
Vissa ungdomar med lindriga intellektuella och/eller psykiska funktionsnedsättningar undviker myndighetskontakter därför att de inte vill bli kategoriserade som avvikare. Därmed får de inte den hjälp som de har rätt till. Detta är en av slutsatserna i en ny studie.
Bibbi Ringsby Jansson, universitetslektor i socialt arbete vid Högskolan Väst, har genomfört studien tillsammans med kollegan Elisabeth Olin vid Göteborgs universitet. (On the outskirts of normality: Young adults with disabilities, their belonging and strategies, International Journal of Qualitative Studies on Health and Well-being.) De har bland annat intervjuat 15 unga vuxna med lindriga intellektuella funktionsnedsättningar och/ eller psykiatrisk problematik, ibland kombinerat med sociala problem.
Idag är det frivilligt för personer med funktionsnedsättningar att ta emot välfärdssamhällets stöd. Man måste själv begära stöd för att få det. Lagstiftningen har förändrats och attityderna bland dem som ger stödet har också successivt förändrats.
– Och ju mer resurserna krymper, desto tydligare blir frivillighetsprincipen. Man ska tydligt begära hjälp för att få någon, säger Bibbi Ringsby Jansson.
För dem som självklart måste ha hjälp att klara vardagen betyder den här förändringen inte lika mycket som för dem som ligger i gränslandet. En del av dem har negativa erfarenheter av myndighetskontakter.
– Myndighetskontakter innebär kontroll och att de blir styrda på ett sätt som de känner att de inte själva kan påverka. Då drar de sig hellre undan, säger Bibbi Ringsby Jansson.
I lagstiftningen och för myndigheternas arbete är det viktigt med diagnosen. Den har betydelse när det gäller vilken hjälp en person har rätt till och för medicinsk behandling med mera. Själva värjer sig många i gruppen med lindriga intellektuella och/eller psykiska funktionsnedsättningar mot att få den avvikaridentitet som en diagnos innebär. De kan vara mycket medvetna om sina svårigheter, men pratar om dem i termer av att de har lite svårt att lära sig vissa saker, är lite långsamma, stresskänsliga och så vidare. Eller de kanske hellre vill prata om att de är bostadslösa eller arbetslösa.
– De kräver sin rätt att själva få vara med och definiera sina svårigheter, säger Bibbi Ringsby Jansson.
Hon efterlyser en attitydförändring inom välfärdsapparaten. Personalen borde lyssna mer på de ungas berättelser om sig själva och vad de själva säger att de vill ha hjälp med.
Kontaktinformation
För mer information kontakta Bibbi Ringsby Jansson, bibbi.ringsby.jansson@hv.se, 0520-22 37 49
