Utseende inte nog för att avgöra släktskap
Carl von Linnés klassificeringssystem är fortfarande en grundsten inom biologin, men modern DNA-teknik har suddat ut många etablerade artgränser. Det har inneburit att artbestämning har blivit svår i praktiken, vilket kan skapa problem, konstaterar forskare vid Göteborgs universitet.
– Om man inte kan känna igen en art genom att titta på den, kan det få stora konsekvenser. Det finns till exempel en igelart som ofta används vid medicinska studier, nyligen upptäckte man att man i vissa fall använt en igel som ser likadan ut men som har en helt annan genetisk sammansättning. Det påverkar självklart resultateten av de studier som gjorts. Allt arbete som bygger på att vi behöver kunna identifiera arter kanske måste ändras helt, säger Emma Vodoti på Zoologiska institutionen vid Göteborgs universitet.
Linnés system inte tillräckligt
350 år efter att Carl von Linné skapade ett system för att organisera och kategorisera växt- och djurarter håller systemet på att luckras upp. Nyfunna organismer kategoriseras och namnges fortfarande i enlighet med Linnés system, men det finns en stor skillnad mellan arter beskrivna före och efter upptäckten av DNA. Före 1980-talet fick man förlita sig helt till utseende, anatomi och andra karaktärer såsom beteende och sångmönster hos till exempel fåglar. Därefter har man också tagit hänsyn till arvsmassans genetiska mönster vid bestämning av nya arter.
– Ironiskt nog har de genetiska bedömningarna suddat ut många etablerade artgränser och till och med motbevisat existensen av tidigare beskrivna arter, när de visat sig inte vara släkt. Man försöker fastställa universella artgränser genom att kvantifiera hur mycket DNA som måste vara olika mellan organismer för att få kalla dem olika arter. Men det fungerar inte alltid.
Ser likadana ut men är inte släkt
I sin avhandling visar Emma Vodoti på praktiska problem med nutida artbestämning, efter att ha studerat sambandet mellan det genetiska släktskapet och utseende respektive geografisk utbredning av havslevande djur. Den vanliga hästmusslan, Modiolus modiolus, som finns i Atlanten och svenska västkusten visade sig vara helt genetiskt skild från den som finns vid USA:s Stilla Havskust trots att musslorna ser likadana ut. Havslevande snörmaskar, Nemertiner, har trots likheter i utseende visat sig innehålla ett sammelsurium av arter. Bland Nemertinerna finns allt från några millimeter långa maskar till ett av världens längsta djur, Lineus longissimus, som kan bli upp till 15 meter.
– Förmodligen är det omöjligt att hitta ett universellt sätt att definiera, identifiera och avgränsa arter. Min avhandling visar att det behövs en individuell bedömning från fall till fall vid artbestämning, som tar hänsyn till både utseende och gener.
Avhandlingen Biodiversity and genetic patterns in marine invertebrates försvarades vid en disputation den 8 oktober 2010. Länk till avhandlingen:
Kontaktinformation
KONTAKT:
Emma Vodoti
0730-930639
iktis@hotmail.com
Bildtext: Emma Vodoti under fältstudier. Foto: Erik Boström
