Jazzens väg från dansmusik till finkultur
I dag är svenska jazzmusiker ofta firade och erkända – både internationellt och nationellt. De har hög status och jazzmusiken räknas till konstmusikfältet. Men så har det inte alltid varit. Musikvetaren Alf Arvidsson har undersökt hur jazzen blev en självständig aktör, och kan bland annat visa att en manligt, elitiskt inriktad konstnärsroll var en del professionaliseringen.
Alf Arvidsson har nyligen avslutat sitt projekt ”Jazzen och jazzmusikern: förändrade genresystem och roller i svenskt musikliv under 1900-talet” som finansierats av Riksbankens Jubileumsfond. Jazzen har inte alltid varit en statusfylld musikgenre inom konstmusiken, utan tvärtom illa ansedd.
– En viktig roll spelade den självständiga kritiken, säger Alf Arvidsson, som också visat hur viktigt det var att visa på improvisationens roll.
Ett tidigt ideal för jazzmusiker var just att kunna improvisera och spela också sådant som inte fanns nedskrivet i noterna. I den interna tidskriften Orkester Journalen skrevs det ofta just om vikten av att kunna improvisera.
– Från 1930-talet var det tydligt att den gode jazzmusikern kunde spela mer än det som stod i noterna. Samtidigt framhölls det också att detta var en bortglömd klassisk teknik, improvisationen var till och med en del av det klassiska arvet. Att påpeka det var ett led i att höja jazzens status. Men improvisationerna handlade också om att poängtera det viktiga skapandet. Den som kunde skapa egen musik via improvisationerna var den gode musikern, inte den som kunde spela vilken låt som helst.
På så sätt byggdes också den i dag klassiska jazzmusiker rollen upp och i den processen odlades elitsmen – jazz spelades av professionella, manliga musiker som var konstnärer och inte dussinpianister på danshak. Sambandet med den klassiska musiken bidrog också till elitismen och till att dra jazzen ur populärkulturen till konstmusikens fält. Det fanns så att säga en finjazz med starka kopplingar till konstmusiken och en vulgärjazz, där populärmusiken tog plats. Många av de förra jazzmusikerna var dessutom samtidigt både klassiska musiker och jazzmusiker, vilket bidrog till att höja jazzens status som konstform.
– Konstnärsrollen blev ännu tydligare under 1950- och 1960-talet, när många tyckte att jazzen var framtidens musik och jazzmusiker själva började skriva stycken där jazz kombinerades med symfonisk musik.
Under 1950-talet när jazzkritiken tog form i dagstidningarna var bilden av jazzen som konstmusik etablerad, men den rollen ledde också till att kvinnor exkluderades.
– Swingsångerskor som Alice Babs, som under 1940-talets början varit en viktig del av jazzscenen blev aldrig del av den fina jazzen, säger Alf Arvidsson.
Det är intressant för sångerskorna fick till en början en ganska stor roll. När jazzen fick en större publik under 1930-talet var det till stor del tack vare dem, menar Alf Arvidsson, som visar hur de många kvinnorna inom jazzen efter kriget exkluderas och försvinner in i schlagervärlden i stället för att tas upp som fullvärdiga jazzmusiker.
Läs mer om Alf Arvidssons forskning i hans slutredovisning
