Pedagogiska metoder döljer makten
I ämnet livskunskap tränas eleverna i att styra sig själva, i dialog och synbarlig frivillighet. Men makten över dem har inte försvunnit, den har bara gjorts osynlig, skriver forskare vid Linköpings universitet i en kritisk granskning.
Ämnet livskunskap finns på schemat i många svenska skolor. Det handlar om att lära elever hantera sina känslor och beteenden. Två populära modeller, SET och ART, bygger på terapeutiska metoder och har dialog som ett centralt arbetssätt. SET står för Social and Emotional Training och används för alla elever, medan ART, Aggression Replacement Training, riktas mot så kallade riskelever, som beter sig aggressivt och osocialt.
Forskarna Magnus Dahlstedt och Andreas Fejes, Linköpings universitet, har granskat SET och ART genom att analysera manualer och intervjua lärare och handledare. De visar hur arbetssätten framställs som jämlika och frivilliga, medan läraren i själva verket behåller makten över eleverna.
Formellt har eleverna exempelvis rätten att avstå, deltagande i livskunskap beskrivs som frivilligt. Samtidigt ska eleverna motiveras och här finns en pedagogisk paradox, påpekar forskarna.
– Eleverna ska känna att de deltar utifrån sin fria vilja. Men samtidigt är det viktigt att alla deltar. Det blir motsägelsefullt, konstaterar Andreas Fejes.
Självbedömning är en annan metod som framstår som jämlik och demokratisk, men där läraren har sista ordet. Eleverna uppmanas bedöma hur väl de har fungerat och om de förtjänar en belöning. Men det är läraren som avgör om de verkligen ska få någon.
Att kunna välja och förutse konsekvenserna av sina val är ytterligare en metod i SET och ART. Eleverna får lära sig att alla har ett val. De kan själva välja sin framtid. Men hur de väljer får konsekvenser och det gäller att väga in dem. I teorin är valmöjligheterna oändliga, i praktiken reduceras de snabbt.
De här metoderna stämmer väl med den neoliberala syn på frihet och styrning som råder idag, hävdar forskarna. Medborgarna har frihet att välja, men bara inom bestämda ramar som inte alltid är synliga.
– Ingen tvingar dig, men du beter dig ändå enligt normen. För du vet att det annars blir tråkiga konsekvenser, förklarar Andreas Fejes.
Andreas Fejes är docent i vuxenpedagogik, Magnus Dahlstedt är docent vid REMESO, institutet för forskning om migration, etnicitet och samhällsfrågor. Deras granskning har publicerats i en artikel i Journal of Education Policy. Andreas Fejes nås på 0736-18555.
