Tolkanvändning i vården
Dagens språkligt heterogena samhälle ställer krav på tolkmöjligheter i olika situationer, till exempel inom hälso- och sjukvården. I en ny avhandling från Linnéuniversitetet undersöker Emina Hadziabdic hur vårdgivare, vårdtagare och deras närstående upplever användningen av tolk. Olika kvalitativa metoder har använts för att samla in och analysera materialet.
Resultaten visar att det var en uttalad önskan att få tillgång till en kvalificerad tolk vars viktigaste roll var att underlätta i kommunikationen och fungera som praktisk hjälp att hitta rätt i vården och finna rätt information.
En kvalificerad tolk ansågs vara någon med goda kunskaper i båda språken och i språket och terminologin som används inom vården. Man ville också ha en tolk med ett professionellt beteende, i detta ingick en neutral klädsel. Det fanns också önskemål om att tolken skulle vara av samma kön och ha samma kulturella bakgrund som den som behöver tolkhjälp. Detta var särskilt viktigt när man upplevde att man befann sig i en utsatt situation.
Såväl vårdtagare och vårdgivare betonade vikten av att tolkningen genomfördes öga-mot-öga på plats av en professionell tolk. Tolken skulle kunna den medicinska terminologin samt tolka ordagrant och objektivt. Familjemedlemmarna menade dock att tolkningen inte alltid behövde vara objektiv och ordagrann. Några vårdtagare beskrev att användningen av tolk kunde uppfattas som ett handikapp eller hinder.
Vårdgivarna rapporterade att problem i samband med tolkanvändning huvudsakligen var relaterade till tolkens språk och organisatoriska rutiner. Problem berodde på bristande tillgänglighet till tolk med rätt språk och kön men även till tolkförmedling. Andra problem som påtalades var att överenskommen tolkning avbröts i förtid, att tolk uteblev från överenskommen tid för tolkning, att tolkningen genomfördes via telefon med störningsljud i bakgrunden och att de medicinska journalerna saknade uppgifter om patientens språkförmåga. Sammantaget ledde dessa problem till merarbete för vårdpersonalen och fördröjd behandling av vårdtagare samt begränsad kommunikation.
Familjemedlemmarna beskrev vårdgivarna som att de inte frågade efter vårdtagarnas och de medföljande familjemedlemmarnas önskemål om tolkanvändning utan förväntade sig att medföljande person skulle agera som tolk. När medföljande familjemedlemmar agerade som tolkar uppfattade de sin roll som praktiskt och känslomässigt stöd till sina anhöriga, vilket innebar såväl positiva som negativa upplevelser.
För att förbättra tolkanvändningen menade familjemedlemmar att vårdgivarna ska försäkra sig om att både tolken och vårdtagaren har förstått informationen rätt. Vårdtagarna och deras familjemedlemmar önskade att vårdgivarna ska vara mer flexibla när de planerar och bokar en tolk. För att öka kvaliteten i de tjänster som tolkbyråerna erbjuder ansåg vårdgivarna att tjänsterna ska utvärderas kontinuerligt så att kvaliteten svarar mot kraven på en säker och god vård för vårdtagarna.
Avhandlingen ” The use of interpreter in healthcare. Perspectives of individuals, healthcare staff and families” försvaras den 21 oktober 2011, kl 13.00. Disputationen äger rum i sal Weber, Hus K, Växjö. Opponent är professor Aina Willman, Blekinge Tekniska Högskola.
Kontaktinformation
För mer information kontakta Emina Hadziabdic, telefon: 0470-70 80 37, e-post emina.hadziabdic@lnu.se
Beställ avhandlingen från Linnaeus University Press: lupress@lnu.se.
