Bäckars återhämtning från försurning bromsas i strandkanten

SLU-forskare visar att processer i skogsbäckars fuktiga strandkanter bromsar vattendragens återhämtning från försurningen. Här återfinns till exempel aluminium som, när det förs ut i bäckarna, omvandlas till en form som är giftig för fisk.

Utsläppen och nedfallet av försurande ämnen har minskat kraftigt sedan början på 1990-talet. Det har lett till att försurningen av sjöar och vattendrag har minskat, men återhämtningen har gått betydligt långsammare än väntat.

Aluminium, som är giftigt för fisk i oorganisk form, är ett av de ämnen som visar på att återhämtningen sker olika snabbt i olika delar av landskapet. De nya rönen beskrivs i ett nyutkommet specialnummer av tidningen Ambio* som sammanfattar resultat från svensk integrerad monitoring (IM)**.

 – Vi ser att det minskade försurningstrycket inte får lika stort genomslag i hela landskapet. I högläntare delar fälls aluminium ut i marken och fastnar i högre grad nu, som väntat. Men i fuktiga och låglänta områden återfinns fortfarande höga halter aluminium bundet till humusämnen. När humusämnena förs ut i bäckarna omvandlas aluminiumet delvis till den giftiga formen, eftersom bäckarna fortfarande är ganska sura, berättar Stefan Löfgren, forskningsledare vid SLU.

Oorganiskt aluminium frigörs vid vittring, när markpartiklar sönderdelas. Ju surare marken är desto högre blir halterna av oorganiskt aluminium i marklösningen. Därför bidrog det försurande nedfallet tidigare till att halterna av aluminium blev så höga att det var negativt för vattenlivet i många vatten.

Bäckarna sura på grund av vädret
– Att många skogsbäckar fortsätter att vara sura gör att det kommer att dröja innan halterna oorganiskt aluminium sjunker. I vissa vatten har halterna av oorganiskt aluminium dessutom troligen alltid varit naturligt höga, säger Stefan Löfgren.

Anledningen till att skogsbäckarna fortfarande är ganska sura beror till stor del på att vädret under de senaste årtiondena har gett en ökad avrinning av vatten från humusrika, ytliga marklager. Det ger ett ökat utflöde av organiska syror från marken och gör bäckarna sura trots att det försurande nedfallet minskat.

Kontaktperson:
Stefan Löfgren, institutionen för vatten och miljö, SLU, mobil 070-69 55 177, Stefan.Lofgren@slu.se

Bakgrund om svensk integrerad monitoring (IM)
Sverige har sedan 1994 intensivt studerat fyra små skogklädda avrinningsområden (IM-områden) där de enda mänskliga störningarna utgörs av luftföroreningar och klimatpåverkan. IM-områdena ligger i naturreservat på västkusten (Gårdsjön), småländska höglandet (Aneboda), Bergslagen (Kindla) och Norrlands inland (Gammtratten) med olika stor påverkan av luftföroreningar. Mätningarna utförs av institutionen för vatten och miljö vid SLU, SGU och IVL med finansiering från Naturvårdsverket. Miljöövervakningen ingår i det internationella samarbetsprogrammet för integrerad monitoring (ICP-IM) under FN:s konvention om långväga gränsöverskridande luftföroreningar (CLRTAP).
Syftet med IM är att följa upp fysikaliska, kemiska och biologiska effekter av de minskande utsläppen av luftföroreningar som beslutats inom ramen för CLRTAP. För att förutspå och skala upp effekterna av olika luftkvalitet till regional och global skala används modeller. Beräkning av kritisk belastning (Critical Load) av försurande ämnen är den mest kända modellen. Det är mycket viktigt att dessa modeller bygger på processkunskap, experiment och empiriska samband och här utgör resultaten från IM en central kunskapskälla.