Komplicerad återhämtning för överlevande efter nationellt trauma
Varannan överlevande efter Estoniakatastrofen utvecklade posttraumatiskt stressyndrom, främst under de två första åren efter förlisningen. Det visar en avhandling från Uppsala universitet. Filip Arnberg har i sitt avhandlingsarbete undersökt stressreaktioner och ohälsa hos överlevande från Estoniakatastrofen 1994, flygplansolyckan i Gottröra 1991 och bussolyckan i Måbødalen, Norge, 1988.
Katastrofer och stora olyckor blir ofta mycket uppmärksammade när de inträffar i vårt närområde. Allmänheten glömmer så småningom och går vidare – men hur mår de överlevande? Filip Arnberg vid Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri, institutionen för neurovetenskap vid Uppsala universitet har undersökt stressreaktioner och ohälsa hos överlevande från tre allvarliga händelser som alla fick stor uppmärksamhet i Sverige när de inträffade.
De överlevande efter händelserna fyllde i enkäter mellan en månad och fyra år efter olyckorna samt följdes upp efter 14 till 20 år. Genom att kombinera de tidigare uppföljningarna med de senare gavs en unik möjlighet att studera stressreaktioner över loppet av många år.
Studierna visar att även om ungefär hälften av de överlevande upplevde betydande stressreaktioner under den första tiden efter händelsen, återhämtar sig majoriteten och upplever få reaktioner på lång sikt. Efter många år upplevde en mindre andel återkommande besvär relaterade till händelsen medan den generella psykiska hälsan inte var nedsatt.
Förutom enkätundersökningarna genomfördes intervjuer med ett urval av de överlevande 15 år efter Estoniakatastrofen. Intervjuerna visade att varannan överlevande utvecklade posttraumatiskt stressyndrom, främst under de två första åren efteråt. Enligt deras egna berättelser var konsekvenserna inte bara negativa utan i viss mån också positiva i den meningen att de utvecklade personlig mognad och upplevde större livsbejakelse. Men att överleva ett nationellt trauma var ibland komplicerat för återhämtningen, framförallt för förlustdrabbade överlevande. Vissa upplevde att de fortfarande av andra sågs mera som överlevande än som individer. Ett visst behov av stöd från närstående kunde kvarstå i flera år, även om de flesta intervjuade hade upplevt ett gott stöd. Många upplevde brister i hjälpen till anhöriga.
– Avhandlingen belyser människans förmåga till anpassning och återhämtning efter svåra händelser. Den ger också ny kunskap om stressreaktioners utveckling över tid och pekar på viktiga områden för samhällets insatser efter katastrofer och stora olyckor, säger Filip Arnberg.
Han menar att stödinsatser efter katastrofer och stora olyckor på något sätt också behöver inkludera anhöriga som inte var med vid händelsen. Sådana insatser bör också ta hänsyn till återhämtningsförloppet, möjligen aktiv uppföljning efter den tid då man tror att den naturliga återhämtningen avslutats. Samtidigt behövs en varsamhet i insatser så att de inte stör människans individuella återhämtning, som ofta räcker långt.
Läs och ladda ner avhandlingen här. [Ref 1]
