Nya resultat om Saturnus största måne Titan
Nya resultat om Saturnus största måne Titan presenteras i den avhandling som Karin Ågren lägger fram vid Uppsala universitet på fredag (25 maj). Hon har studerat Titans jonosfär, den övre laddade delen av dess atmosfär, bland annat med hjälp av mätningar från ett instrument utvecklat vid Institutet för rymdfysik (IRF) i Uppsala.
Titan är Saturnus största måne med en radie på 2575 km, vilket är lite mindre än hälften av jordradien. Det är betydligt kallare vid Titan än på jorden, men bortsett från det finns det många likheter mellan de båda himlakropparna: de har båda kväverika atmosfärer med liknande struktur. Genom att studera Titan och dess utveckling kan vi lära oss mycket om vår egen planet, och kanske till och med om vårt eget ursprung.
Man kunde tidigt konstatera att Titan omges av en tät, organisk dimma som ger månen dess karaktäristiska orange färg. ”Om en liknande dimma fanns på jorden för ungefär fyra miljarder år sedan”, säger Karin Ågren, ”kan den ha varit en betydande källa till det organiska material på ytan som fungerade som grogrund för livets första byggstenar.”
Sedan 2004 har Titan studerats i detalj med hjälp av Cassini, en satellit som går i bana runt Saturnus. Ungefär en gång i månaden passerar Cassini förbi Titan och gör mätningar omkring och inuti månens atmosfär. IRF i Uppsala är ansvarigt för en Langmuirsond ombord på rymdfarkosten. Langmuirsonden är ett instrument som mäter egenskaperna av den laddade gas (plasmat) som omger Titan, såsom densitet, temperatur och hastighet.
I sin avhandling visar Karin Ågren att det finns en kemiskt aktiv region ungefär 1000 km ovan månytan, där jonisationen av atmosfären når sitt maximum och i vilken det också har kunnat påvisas svaga elektriska strömmar. I denna region har mycket tunga positiva och negativa joner upptäckts. Det är fortfarande inte helt fastställt hur Titans organiska dimma blir till, men det är rimligt att tänka sig jonerna som uppmätts vid denna höjd fungerar som grogrund för större, mer komplexa, atomer och molekyler som sedan sjunker neråt i atmosfären och leder till bildandet av dimman. Den senast publicerade artikeln i avhandlingen stärker denna hypotes, då den visar att det finns en stor mängd tunga, negativa joner på höjder runt 900 km i Titans jonosfär, något som tidigare inte varit känt.
INFORMATION OCH KONTAKT
Karin Ågren är född och uppvuxen i Nedre Bäck, en by 3,5 mil söder om Skellefteå. Hon studerade på civilingenjörsprogrammet i rymdteknik med inriktning mot rymd- och astrofysik i Luleå och Kiruna. Sedan 2006 har hon varit doktorand vid Uppsala universitet och verksam vid Institutet för rymdfysik (IRF) i Uppsala. Hon har även varit gästforskare i tio månader vid University of Leicester i England.
Disputation:
Fredagen den 25 maj, kl. 10.15, i Polhemsalen, Ångströmlaboratoriet, Uppsala.
Opponent: Prof. emeritus Andrew Nagy (University of Michigan, USA).
