Röster från äldre litteratur talar annorlunda idag

– När vi läser en roman skriven idag hör vi en röst som talar ungefär det språk vi talar, och använder det tilltal vi är vana vid. Men när texten blir äldre händer väldigt mycket med den, det uppstår ett främlingskap. Läsaren hör fortfarande en röst men är inte lika säker på vad den betyder och riskerar att helt gå miste om viktiga aspekter, säger han.

I boken har Mats Malm valt att göra ett antal nedslag inom skilda epoker och språkområden, och ta upp ett antal olika aspekter av poesins röster. Gemensamt för dem alla är att han visar hur texternas röster förändras.

Bland annat ägnar han ett kapitel åt Georg Stiernhielms dikt Hercules från mitten av 1600-talet, som för nutida läsare är känd för sitt njutbara språk. Språket i dikten var visserligen njutbart redan då den gavs ut på 1600-talet, men vad den moderna läsaren missar är att ett sådant språk associerades med kroppslig njutning och moralisk förtappelse.

– På den tiden upplevdes språket i Hercules även som farligt och till och med förskräckligt. Läser man dikten ur det perspektivet kan rösten framträda på ett nytt sätt, säger Mats Malm.

Att vi inte tycker att språket i en dikt som Hercules är problematiskt beror alltså på att våra föreställningar om moral och språk är annorlunda nu än då. Men poesins röster kan också förändras när en text överförs till nya utgåvor och upplagor.

Ett exempel på det är Anna Maria Lenngrens dikt Några ord till min k. Dotter, i fall jag hade någon, där det har diskuterats om de råd som ges i dikten är ironiska eller inte. (Som till exempel verserna: ”Med läsning öd ej tiden bort – Vårt kön så föga det behöver, Och skall du läsa, gör det kort. Att såsen ej må fräsa över!”)

– När vi läser dikten i moderna utgåvor är den glasklart ironisk, på gränsen till sarkastisk. Men studerar man ursprungstexten från 1798 tonar en helt annan röst fram – trots att ordalydelsen är densamma. Förklaringen är att nästan alla utropstecken är borta och att det ofta förekommer semikolon, vilket ger dikten ett mycket mer stillsam och elegant uttryck där ironin är mer tvetydig. (I de citerade verserna, till exempel, fanns från början inget utropstecken.)

I boken tar Mats Malm också upp det faktum att man ända fram till slutet av 1700-talet ofta läste högt ur texter, även när man var ensam. Det är inte för inte som man får rekommendationen att läsa äldre litteratur högt för att förstå den bättre.

– Vi som är invanda i tyst läsning är inte så känsliga för tonläget som man var förr, vi hör helt enkelt inte texten lika bra. Men textens röst är alltid viktig, se bara hur vi har börjat använda smileys för att förtydliga den, säger Mats Malm.