Barkborrar hjälper rötsvampar på traven
Sporer från rötsvampar, t.ex. tickor på gran, får ibland transporthjälp av barkborrar. Det har Ylva Strid fastställt i sitt doktorsarbete vid SLU. Hon konstaterar att lämnade högstubbar och annan död ved hjälper många vedlevande svampar, eftersom de följer med de insekter som lockas dit. Men andra, mer krävande svamparter behöver t.ex. naturreservat för att få tillgång till död ved kontinuerligt.
Död ved som lämnas efter avverkning hjälper många vedlevande svampar att fortleva. Sporer från rötsvampar, t.ex. tickor på gran, får ibland transporthjälp av barkborrar. Det har Ylva Strid fastställt i sitt doktorsarbete vid SLU. Hon konstaterar att lämnade högstubbar och annan död ved hjälper många vedlevande svampar, eftersom de följer med de insekter som lockas dit. Men andra, mer krävande svamparter behöver t.ex. naturreservat för att få tillgång till död ved kontinuerligt.
Skogen på norra halvklotet domineras av barrträd som gran och tall. Dessa trädarter utgör en viktig miljö för ett stort antal vedlevande svamp- och insektsarter. Rötsvampar, t.ex. tickor, angriper skadade träd och man har antagit att sporspridningen underlättas av barklevande insekter som gör hål i barken. Sporerna kan antingen lifta med insekten in under barken eller transporteras in med luften och etablera sig.
– Det har länge varit känt att barkborrar agerar som vektorer som för över diverse blånadsvampar till nya träd, men det har inte gjorts några djupgående studier om barkborrarnas inverkan på spridning av rötsvamparnas sporer och förökningskroppar, säger Ylva Strid vid institutionen för skoglig mykologi och patologi, SLU.
Ylva Strid har nu i sitt doktorsarbete undersökt om vedlevande barkborrar har betydelse för sporspridningen till gran. Hon undersökte också vad som påverkar hur mycelet (”svamprötterna”) koloniserar veden och hur svamparterna avlöser varandra i nydöd ved de första åren.
Ylva Strid tog prov dels på ved från högstubbar och stamsektioner, dels på mycel från högstubbar, och slutligen från barkborrar som samlades in från högstubbarna, stamsektionerna och marken. Med hjälp av renkulturodlingar och olika molekylära metoder fick hon då fram en artlista som förklarade sammansättningen av svamparter från ved, mycel och barkborrar.
Det visade sig som väntat att barkborrar bidrar till rötsvamparnas etablering genom att omgivningens sporer slumpmässigt fastnar på barkborrarnas kropp. Därigenom agerar barkborrarna som vektorer. Svampfloran som barkborren transporterar är vidare beroende av övervintringsmiljön på så sätt att barkborrar som övervintrar under barken bär med sig en större andel vedlevande svampar jämfört med barkborrar som övervintrar på marken.
Barkborrens ingångs- och utgångshål visade sig vara till liten eller ingen nytta för de luftburna sporerna.
– Vi hittade nämligen många fler svamparter i insektsangripna stockar med eller utan borrade hål, jämfört med i stockar som var skyddade från insekter, men som hade borrade hål.
Barkborrar har sammanfattningsvis ett stort inflytande på rötsvamparnas spridning och etableringsframgång. Högstubbar och annan död ved som lämnas av skogsbruket i naturvårdsyfte fyller därför sin funktion att öka biodiversiteten, eftersom de vedlevande insekterna transporterar dit många svamparter, menar Ylva Strid.
– Men vissa andra svamparter, t.ex. den rödlistade rosentickan, som är känd för att behöva kontinuerlig tillförsel av död ved, återfanns inte i denna studie, poängterar hon. Detta tyder på att dessa arter behöver andra naturvårdsinsatser, exempelvis naturreservat.
KONTAKT
Ylva Strid
018-67 27 29
070-272 65 62
ylva.strid@slu.se
