Många dog i dysenterins epidemiska utbrott under 1700- och 1800-talen
Dysenteri var på 1700- och 1800-talen en farsot som skördade många offer. I somliga socknar orsakade sjukdomen drygt 90 procent av alla dödsfall under vissa utbrott. En avhandling i historia från Göteborgs universitet har kartlagt dysenterins demografiska och medicinska historia.
Dysenteri, eller rödsot som sjukdomen tidigare kallats i Sverige, är fortfarande ett stort gissel i utvecklingsländer. I västvärlden är däremot sjukdomen numer nästan obefintlig. Men innan dödligheten i infektionssjukdomar minskade under 1800-talet drabbades Sverige tidvis av mycket kraftfulla utbrott av rödsot med katastrofala följder.
– Sjukdomen hade förödande effekter men de geografiska skillnaderna var samtidigt stora. Till exempel kunde dödsfallen i rödsot under enskilda år utgöra över 90 procent av alla dödsfall i en socken, medan närliggande socknar gick nästan helt fria från sjukdomen, säger Helene Castenbrandt, avhandlingens författare.
Helene Castenbrandt har undersökt rödsotens utbredning över hela Sverige under perioden 1750–1900 med fokus på förändringar över tid samt regionala och lokala skillnader. Jönköpings län har används som fallstudie. Förutom befolkningsstatistiska uppgifter har hon även använt sig av kyrkböcker, kartor, tidningar, rapporter från provinsialläkare och andra publicerade skrifter författade av läkare.
Mycket av tidigare historieskrivning framställer rödsot som en regelbundet återkommande, mindre allvarlig sjukdom. Ofta lyfts kolera och smittkoppor fram som de mest förödande, samtida epidemiska sjukdomarna. Men Helene Castenbrandts resultat pekar åt ett annat håll.
– I min studie framträder rödsotens kraftfulla epidemiska karaktär. Rödsot var periodvis en svårt härjande sjukdom som återkom med oregelbundna intervall och där spridningsmönstren skiljde sig åt från utbrott till utbrott.
Genom att exemplifiera med Jönköpings län har Helene Castenbrandt förtydligat de stora skillnader som kunde råda när det gällde dödligheten i rödsot även inom ett län. Spridningsmönstret över de tre kraftigaste utbrotten 1773, 1808 och 1857 visar att även om sjukdomen var spridd över i stort sett hela länet, bildades kluster med hög dödlighet. Men vilka länsdelar som drabbades hårt eller lindrigt skiftade mellan de tre åren.
Avhandlingen analyserar också orsakerna bakom närvaron och försvinnandet av sjukdomen. Resultaten visar på komplicerade samband mellan tänkbara förklaringar som sanitära förhållanden och befolkningskoncentrationer till exempel i samband med krig.
– Troligtvis samverkade ett flertal faktorer vilket gör det svårt att särskilja en enskild orsak till rödsotsutbrottens uppkomst och försvinnande. Förhoppningsvis kan framtida studier ytterligare belysa dessa samband, säger Helene Castenbrandt.
