Flickor med psykiska problem får för lite hjälp efter tvångsvård
Ungdomar som lämnar låst institutionsvård får sällan riktad hjälp efter utskrivningen. Deras sociala och beteendemässiga problem kvarstår i hög grad vid uppföljningar ett och två år efter att de genomgått vård. I synnerhet gäller detta flickor med allvarlig psykisk ohälsa.
– De flickor som hade omfattande psykiska problem när de kom till institutionen fick väldigt lite hjälp med denna problematik efter utskrivning. Flickorna mår även fortsatt dåligt vid uppföljning, säger Maria Andersson Vogel, doktorand vid Institutionen för socialt arbete.
I studien har Maria följt en grupp ungdomar, 12-19 år, som deltog i ett vårdkedjeprojekt med syfte att säkra en långsiktig planering av efterföljande insatser. Det syftade även till att stärka samarbetet mellan framför allt institutionerna och socialtjänsten.
Kärnan i projektet var att de placerade ungdomarna skulle följas genom vårdkedjan för att undvika att de ”föll mellan stolarna”. Särskilda samordnare anställdes för detta. I sin avhandling visar Maria Andersson Vogel hur projektet hade mycket svårt att leva upp till målen. Situationen blev inte bättre för de ungdomar som deltog än för andra ungdomar som lämnar låst institutionsvård.
– Startsträckan för projektet var mycket kort och implementeringen bristfällig. Det fanns också ett motstånd i kommunerna, en upplevelse av att samordnarna kom in som statens representant och sa att socialtjänstens arbete inte dög, vilket ytterligare försvårade samarbetet, säger Maria Andersson Vogel.
Ett genomgående fokus i avhandlingen är vilken betydelse ungdomarnas kön, klass och etniska bakgrund har för deras problematik och för den hjälp de fått.
– Institutionerna har alltid varit anpassade för utåtagerande kriminella pojkar. Den relativt stora andel flickor, med delvis annan problematik, passar på så sätt inte in i vården och har svårare att få hjälp, säger Maria Andersson Vogel.
Studien fastslår att det är svårt att hjälpa ungdomar med allvarlig problematik som lämnar låst institutionsvård men att det är av yttersta vikt att satsa på efterföljande riktade insatser.
– Alla ungdomar som skrivs ut behöver fortsatt stöd i olika former. Därför är det viktigt att sådant stöd planeras och implementeras noggrant och metodiskt, avslutar Maria Andersson Vogel.
KONTAKT OCH INFORMATION
Maria Andersson Vogel, forskare och lärare vid institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet, tfn 0709-98 77 99, e-post maria.andersson.vogel@socarb.su.se
Avhandlingen ”Särskilda ungdomshem och vårdkedjor. Om ungdomar, kön, klass och etnicitet” finnas att ladda ner som pdf här.
