Föräldralediga män blir engagerade pappor till barn med diabetes
Pappors engagemang i sitt barns vardag, när barnet har diabetes, är viktigt för både barnets hälsa och välbefinnande. För att stödja pappors engagemang i barnets vardag och diabetesvård behövs både stödjande samhälleliga strukturer och en genusmedveten sjukvård.
Utgångspunkten för avhandlingen är att båda föräldrarna är viktiga för barnet och att pappors engagemang bör betraktas som en hälsoresurs i barnets vardag.
– Att ge ett barn omsorg är en mänsklig aktivitet och inte en biologiskt nedärvd kvinnlig egenskap, menar Åse Boman som arbetar med att undervisa om barns hälsa vid Högskolan Väst i Trollhättan.
Avhandlingen baserar sig på analyser av hur föräldrar framställs i riktlinjer för barndiabetesvården i Norge, Danmark och Sverige, på diskussioner med svenska barndiabetesteam och hur dessa uppfattar pappornas engagemang samt på intervjuer med engagerade pappor till barn med diabetes om hur de själva ser på sitt föräldraskap och stödet från diabetesteamen.
Rådande genusstrukturer genomsyrade inledningsvis diabetesteamens uppfattning om pappors engagemang. En passiv pappa behövde ingen förklaring till sitt bristande engagemang samtidigt som engagemanget hos en aktiv pappa förklarades med mammans tillkortakommande.
– ”Om pappa kommer till mottagningen blir vi glada, men om mamma uteblir blir vi desperata”, som en barnläkare uttryckte det, berättar Åse Boman.
Papporna beskrev att de upplevde en slitning mellan sjukvårdens rekommendationer för hur barnets sjukdom ska skötas och hur de faktiskt upplevde vardagen med det egna barnet.
– Den reella vardagen med barnet upplevdes som mycket mer komplicerad än det sätt som teamen försökte beskriva den vid rådgivning, vilket gjorde att en del engagerade pappor satte upp egna medicinska mål för barnet med risk för barnets hälsa, berättar Åse Boman.
Föräldralediga pappor är engagerade
Pappornas engagemang balanserade mellan att vara sjukdomskontrollerande och stödjande av barnets självständighet. Denna balans verkade vara påverkad av pappornas relation till barnets mamma och deras upplevelse av att deras vardag blev sedd av diabetesteamet.
– Det blir tydligt att också samhälleliga strukturer som t.ex. riktlinjerna för barndiabetesvården, där sjukdomskontrollen dominerar, och härskande genusstrukturer, påverkar pappornas balans mellan kontroll och hälsofrämjande, säger Åse Boman.
– Ytterligare ett spännande resultat är, berättar Åse Boman, att 14 av de 16 papporna hade varit föräldralediga och att de gemensamt pekade på att detta hade bidragit till deras höga engagemang i sitt barn med diabetes.
Pappor som varit föräldralediga är alltså i hög grad engagerade i, och bidragande till, sina barns hälsa under hela uppväxttiden. Det är en effekt av samhällets ekonomiska och strukturella stöd till båda föräldrarna att tillbringa tid med det lilla barnet.
Titel: Fathers involved in children with type 1 diabetes: finding the balance between disease control and health promotion. Åse Boman disputerar vid Nordic School of Public Health NHV i Göteborg den 18 januari.
