Det autonoma barnet – en svensk litterär innovation
För 200 år sedan flyttade barndomen på allvar in i litteraturen. Det blev viktigt att skildra uppväxten, barndomen och vuxenblivandet. Det hänger samman med romantiken menar litteraturvetaren Karin Nykvist.Nyligen avslutade hon sitt projekt ”Barn blir till. Konstruktionen av barnet i svensk litteratur 1800-2000” som stötts av Riksbankens Jubileumsfond.
Karin Nykvist har läst barndomsskildringar och berättelser om barn från 1800 och fram till 1900-talets slut.
– Det har inte gått att vara heltäckande, berättar hon, eftersom det finns så många barndomsskildringar, men jag har läst väldigt många!
Från att nästan inte ha funnits i litteraturen alls flyttar barndomsskildringarna in i litteraturen för att stanna under 1800 och 1900-talet. Här finns allt ifrån de idylliska skildringarna till de tokroliga, där föräldrarna snarast är barn, som Masarins pappa Loranga.
– Den romantiska barndomsskildringen bygger på att barnet är oskuldfullt och oförstört. Barndomen är paradiset och vuxenblivandet, blir därför något som inte sällan av inträder det litterära barnet vaknar sexuellt, säger Karin Nykvist och fortsätter, det finns också exempel där barndomen är hotad, eller där uppväxten upplevs vara en riktig barndom eftersom barnet är utsatt, ofritt eller hotat på något vis, säger Karin Nykvist.
Allt sedan romantiken har alltså barndomen börjat betraktas som något som ska vara lycklig och fri för att vara en barndom i egentlig mening.
Det finns flera anledningar till att barnet och barndomen med tiden blivit så viktiga och vuxenlitteraturen, tror Karin Nykvist. Det handlar dels om hur barnet i sig blivit allt synligare, dels om hur barndomen tillmäts en allt viktigare roll för vilka vi blir som vuxna. Här finns det en dubbelhet. Å ena sidan kan man aldrig bli fri från sin uppväxt, å den andra är barndomen alltid förlorad när man väl är vuxen. I svensk litteratur finns dessutom en särskild fäbless för det autonoma barnet.
– Det självständiga och frimodiga barnet har till och med varit en viktig del av vår svenska nationella identitet och för den svenska välfärdsstatens framväxt under första halvan av 1900-talet, och som de litterära skildringarna har hjälpt till att bygga upp. Det handlar om alltifrån Nils Holgersson till Reine i Barnens Ö. Se på Pippi, som ju i sig själv blivit en symbol både för Sverige på internationella fotbollsmatcher, och för det autonoma barnet, säger Karin Nykvist.
I Sverige har de här barnen dessutom haft en särskild kärlek till kollektivet, samtidigt som de varit symboler för självständighet. Här finns till exempel arbetarlitteraturens selfmade man, som mot alla odds klarar sig, följer sina egna lagar, lyckas, men aldrig glömmer gruppen, kollektivet. Det autonoma barnet är helt enkelt en viktig del av berättelsen om och förståelsen av Sverige.
