När gapet fick en kropp
Kliniska adjunkter är en lärartjänst som ofta uttrycks ha till uppgift att vara en bro mellan teori och praktik och finns på två tredjedelar av landets sjuksköterskeutbildningar. En avhandling vid Mälardalens högskola granskar denna form av kombinationstjänst. Den visar att gapet mellan teori och praktik, som den kliniska adjunkten har till uppgift att åtgärda, istället tenderar att återskapas. Detta utifrån det enkla faktum att vi utgår ifrån att gapet finns och att det måste åtgärdas.
Annica Engström, doktor i didaktik och lektor i vårdvetenskap vid Mälardalens högskola, har skrivit avhandlingen som handlar om hur funktionen klinisk adjunkt har utvecklats och gjorts möjlig samt vilka villkor som ligger till grund för konstruktionen och dess iscensättande.
– Resultatet visar att det för givet tagna gapet mellan teori och praktik, som den kliniska adjunkten är ämnad att lösa, istället tenderar att återskapas. Otillräcklighet blir något centralt från tillsynsmyndigheter, arbetsgivare och från de inblandande lärarna själva genom en ständig självrannsakan om sitt sätt att hantera problemet ”teori och praktik”. Gapet har fått en kropp, och det är den kliniska adjunkten själv som blivit gapet mellan teori och praktik, det som de själva är inrättade för att åtgärda, säger Annica Engström.
Gapet mellan teori och praktik har setts som ett problem såväl nationellt som internationellt inom sjuksköterskeutbildningar i flera decennier. Därför skapades för drygt 20 år sedan en ny typ av lärarfunktion; den kliniska adjunkten, som är en lärare med så kallad kombinationstjänst, med syfte att samverka mellan lärosäten och hälso- och sjukvårdens verksamheter.
Arbetsuppgiften var att arbeta för en kvalitetshöjning av klinisk utbildning och utgöra en ”bro mellan teori och praktik”. På tio år ökade antalet från noll till att två tredjedelar av landets sjuksköterskeutbildningar hade kliniska adjunkter som en del av lärarstaben i början av 2000-talet. År 2010 fanns ett hundratal, de flesta av dem verksamma i en egenhändigt hopsatt idé om vad denna nya tjänst har för pedagogisk funktion. Hur blev det så?
Annica Engström har i sin avhandling ”Dimmornas bro. En berättelse om konstruktionen och iscensättandet av kliniska adjunkter ” granskat framväxten och genomförandet av den kliniska adjunktens roll och lärarfunktion. Hon har studerat vilka problem denna nya lärarfunktion ska lösa, hur problemen ska lösas, vad effekten blir av det samt vilka villkor som iscensätts, utmanas och återskapas. Dessutom har Annica Engström undersökt vilka kategorier av lärare som efterfrågas, hur lärarna själva formar lärarfunktionen, vad som styr lärarna samt hur lärarfunktionen upprätthålls och utmanas.
Annica Engström är doktor i didaktik och lektor i vårdvetenskap vid akademin för hälsa, vård och välfärd vid Mälardalens högskola och var under sina forskarstudier inskriven vid forskarutbildningen i didaktik, Mälardalens högskola.
