Då litteraturens onyttighet skulle komma till nytta
I framtiden kommer konsten att bli en central del av samhället. I en nyttofixerad värld kommer den onyttiga konsten vara det som får människan att utvecklas. Dessa visioner utvecklade Sven Lindqvist i mitten av 1900-talet. I sin avhandling vid Umeå Universitet utforskar Ragnar Haake hur Sven Lindqvist hanterar frågan om litteraturens roll i samhället.
”Kan man ge några skäl för att en annan människa bör lägga sig till med vanan att läsa böcker, kan man försvara att man själv ägnar sitt liv åt att göra det?”
Frågorna ställs av författaren Sven Lindqvist (1932 –) i en DN-artikel under rubriken ”Varför litteratur?”, bara dagar innan hans debutbok gavs ut 1955.
”Litteraturen tycks vara ett tillhåll för invigda, en avskild domän där det sysslas med saker som ingen kan förklara betydelsen av”, skriver Lindqvist i samma artikel, och antyder att litteraturens frihet, dess autonomi, också kan vara som ett fängelse.
– Sven Lindqvist är en författare som knappt går att komma runt för den som intresserar sig för svensk litteratur och kulturdebatt från 1960-talet till i dag, menar Ragnar Haake, som i en ny doktorsavhandling i litteraturvetenskap, Frihetskonst: författarroll och modernitet genom Sven Lindqvists tidiga författarskap, utforskar hur Sven Lindqvist i sitt tidiga författarskap hanterar den svårbesvarade frågan om litteraturens roll i samhället
– Det är en undersökning av Lindqvists allra första böcker, från debutboken Ett förslag 1955 t.o.m. Praktika 1962. Det är samtidigt en analys av litteraturens villkor vid samma tid, berättar Ragnar Haake.
I avhandlingens fokus står alltså det tvivel som Sven Lindqvist redan som debuterande författare hyste om litteraturen. Avhandlingen blir en upptäcktsfärd med syftet att dels förstå orsakerna till detta tvivel på litteraturen, dels undersöka svaren som författaren Lindqvist prövar att ge på frågan.
Vid den tidpunkt då Lindqvist inleder sitt författarskap hade det uppstått ett litterärt fält i Sverige som tillät litteraturen att utveckla sin egenart. Samtidigt förlorade verksamheten i detta litterära fält kontakten med det övriga samhället.
Övertygade om den egna verksamhetens stora angelägenhet konfronterades författarna med insikten om att de flesta människor varken förstod eller brydde sig om resultatet av verksamheten. Att hantera den konflikten blev, menar Haake, en förutsättning för att verka som författare.
– Det gäller även Sven Lindqvist. Det är bl.a. mot den bakgrunden man bör förstå den egenartade essäistik som Lindqvist tidigt utvecklar och som senare ska prägla hela hans författarskap. Essän är en litterär anti-genre som befinner sig någonstans mellan skönlitteratur och facklitteratur.
– Just denna essäns hemlöshet och gränsöverskridande karaktär gör den särskilt lämplig som metod för att överbrygga gapet mellan en ändamålslös konst och en ändamålsenlig politik. Essän fungerar som litteraturens kungsväg till livet.
Sven Lindqvist utvecklar vidare en vision om att konsten i framtiden ska bli en central samhällsangelägenhet. Konstens poäng är att den är onyttig i en nyttofixerad modern värld. En dag, menar den unge Lindqvist, ska nyttan såsom vi definierat den emellertid inte bara bli onyttig utan direkt skadlig: själva naturen sätter en gräns även för ekonomisk tillväxt och produktion av ständigt nya konsumtionsvaror.
När den gränsen är nådd är det endast den onyttiga konsten som kan få människan att fortsätta växa. Då är det tid för den ”frihetskonst” som Lindqvist skriver om i Praktika och som fått ge namn åt avhandlingen.
Länk till avhandlingen Frihetskonst: författarroll och modernitet genom Sven Lindqvists tidiga författarskap.
