Uppsalaeddan – en handskrift som avviker från normen
Den så kallade Uppsalaeddan, skriven i början av 1300-talet, är förmodligen den äldsta bevarade handskriften av Edda. Den ligger långt bort från originalet, men det mesta som avviker i de eddiska dikterna har både skrivits avsiktligt och varit begripligt för läsaren. Det visar Maja Bäckvall i en avhandling i nordiska språk.
Snorri Sturlusons Edda är en lärobok med en namngiven upphovsman, vilket var ovanligt på medeltiden. Men trots att det finns en författare behandlas verket olika i olika handskrifter.
– När man skrev av ett manuskript på medeltidens Island handlade det inte om att återge en författares ord exakt eller producera en bok som såg precis ut som sin föregångare. Skrivaren lade till, ändrade, flyttade runt och tog bort text, allt för att den nya handskriften skulle tjäna vissa syften, berättar Maja Bäckvall.
Den av handskrifterna som sticker ut mest är Codex Upsaliensis DG 11 4to, även kallad Uppsalaeddan. Den skrevs i början av 1300-talet och är nog den äldsta bevarade handskriften av Edda, men har beskrivits som förkortad, slarvigt skriven och för långt bort från det tänkta originalet för att ha något värde för utgivare. Därmed har den ansetts vara en dålig handskrift.
Maja Bäckvall har i sitt avhandlingsarbete undersökt en del av Uppsalaeddan, nämligen de citat av vad som kallas eddiska dikter som används för att belägga mytologiska berättelser. Dessa dikter har förmodligen ansetts vara ålderdomliga och märkliga, och de innehåller många av de avvikelser som har gett Uppsalaeddan dess dåliga rykte.
Avhandlingen intar ett annat perspektiv på det som gör Uppsalaeddan annorlunda och ställer frågan om den verkligen är en dålig handskrift om man utgår från dess samtid.
– Någon har skrivit den, och någon har läst den eller fått den uppläst för sig. Dessa människor hade inte tillgång till andra versioner att jämföra med, och de var nog mer intresserade av vad som faktiskt står i handskriften än vad som borde stå där, säger Maja Bäckvall.
I avhandlingen ställer hon frågan: Om något avviker från normen, har det verkligen skrivits fel? Och om det har det, kan Uppsalaeddan inte ändå ha lästs rätt? Undersökningen visar att det allra mesta som avviker i de eddiska dikterna enligt Uppsalaeddan både har skrivits avsiktligt och varit begripligt för läsaren.
– Detta ger inte bara en större förståelse för hur dikterna och handskriften uppfattades av sin samtid, utan bildar även en bättre grund för språkhistorisk forskning än vad traditionella utgåvor gör, säger Maja Bäckvall.
Länk till avhandlingen: Skriva fel och läsa rätt? Eddiska dikter i Uppsalaeddan ur ett avsändar- och mottagarperspektiv
