Fredsstyrkor svåra att reglera
Folkrätten har inte hunnit med utvecklingen. Det säger Ola Engdahl, jur. dr, som studerat hur multinationella fredsstyrkors våldsanvändning reglerats. Han konstaterar att det saknas möjligheter att utdöma ansvar vid multinationella fredsinsatser.
Juristen Ola Engdals studier redovisas i projektet Folkrättsligt ansvar för vålds- och tvångsanvändning i multinationella fredsinsatser, som slutrapporterats till Riksbankens Jubileumsfond.
– Det som gör det svårt är att många aktörer är inblandade, och det är oklart vem som ytterst är ansvarig eftersom folkrätten primärt är skriven för stater och det här ofta är insatser som styrs av FN eller andra organisationer. Det saknas alltså effektiva möjligheter att hålla organisationer ansvariga under folkrätten. Dessutom är de internationella organisationerna ännu inte medlemmar av några traktat på området för de mänskliga rättigheterna eller den internationella humanitära rätten, säger Ola Engdahl.
De så kallade robusta insatserna där multinationella fredsstyrkor agerar med ett fredsframtvingande mandat och därmed har rätt att använda våld och tvång för att lösa sina uppgifter har ökat i antal sedan 1995. Det innebär att fredsstyrkorna ingriper och påverkar människors liv i området för en fredsinsats i mycket större utsträckning än tidigare. Det kan handla om omhändertagande av personer, husundersökningar eller beslagtagande av egendom. För de som drabbas av vad de uppfattar som felaktiga ingrepp och till och med övergrepp är det viktigt att det finns faktiska möjligheter att få saken prövad. Enligt Ola Engdahl finns det framförallt två sätt att lösa problemen.
– Det ena är tydligare bestämmelser som fördelar ansvaret mellan stater och organisationer till exempel genom olika avtal, det andra är att upprätta fora för att ställa också organisationer till svars, på samma sätt som till exempel Europadomstolen i dag kan döma stater för brott mot de mänskliga rättigheterna.
Problemet är att ett delat ansvar skulle kunna leda till att länder drog sig tillbaka och inte längre ville ställa upp. Ola Engdahl förklarar varför:
– Eftersom de deltagande staterna har överlämnat befälet över sina styrkor till FN, NATO eller EU så är det svårt att hävda att de skulle dela ansvaret med den organisation som ensamt utövar den operationella kontrollen över styrkorna. Det skulle kunna leda till att de truppbidragande staterna inte alls vill vara med eller till att de vill leda sina egna trupper och fatta sina egna beslut.
Men trots farhågorna för att ett delat ansvar mellan medverkande staters trupper och ordergivande organisationer skulle leda till en ökad försiktighet att delta, så finns det en stark trend inom den internationella folkrättsliga doktrinen för ett delat ansvar.
– Det finns exempel på så kallade ”claims commissions” som sker lokalt inom området för fredsinsatsen. De skulle kunna utvecklas för att på plats utreda övergrepp och liknande. Men sådana lokala insatser kan trots allt inte ersätta behovet av något som liknar Europadomstolen och som också kan ställa internationella organisationer till ansvar för brott mot mänskliga rättigheter.
Läs mer om Ola Engdahls projekt på www.rj.se där hela slutredovisningen finns.
