Boken gjorde universiteten till forskningsinstitutioner

Universiteten var länge läroanstalter snarare än forskningsmiljöer. Men när boktryckningen blev billigare och en massmarknad för böcker uppstod i början av 1800-talet, tvingades universiteten att förändra sig och växa in i rollen som forskningsanstalter.

Idéhistorikern Peter Josephson som nyligen slutrapporterat sitt projekt ”Den sokratiska kontrarevolutionen. Bokmarknad och universitet omkring 1800” ]till Riksbankens Jubileumsfond, visar i sin undersökning hur förändringar av ett medium kan påverka hela utbildningssfären.

– Förklaringarna till varför det moderna forskningsuniversitetet, Humboldtuniversitetet, uppstår, har ofta landat i vad filosofer som till exempel Kant och Schelling skrev i politiska programtexter. Jag har gått igenom ett betydligt mer omfattande källmaterial, och kan visa att kraven på universitetsreformer påfallande ofta motiverades med hänvisning till den i samtiden snabbt expanderande bokmarknaden.

Peter Josephson studerar den samtida debatt som vittnar om att det rådde kris vid universiteten. Många befarade att studenterna skulle lämna lärosätena när böckerna blev så billiga att alla kunde köpa egna böcker och läsa. I stället för att gå på lektioner och föreläsningar, trodde man att allt fler studenter med tiden skulle föredra att sitta hemma och läsa själv.

– Man får inte glömma att en stor del av professorernas lön betalades direkt av åhörarna i form av ersättning för privata kollegier. Studenter som föredrog att stanna hemma och läsa innebar lägre inkomster för lärarna. Bland annat just därför tvingades man fundera kring hur den muntliga undervisningen kunde göras mer attraktiv.

Universitetslärarna slog fast att studenterna måste fås att förstå att föreläsningen var något mer än bara en lärare som läste ur sin egen bok. Universitetens lärare förväntades därmed komma med ny kunskap, det vill säga forskning.

På många sätt påminner den tidens debatt om universitetens utmaningar i dag. Och kanske är det en av anledningarna till att Peter Josephson såg den samtida debatten om den allt billigare boken som hot mot universiteten.

–  Vissa saker ser man först när tiden är mogen, och jag hade hållit på ett bra tag innan jag såg de här tendenserna i materialet, men när jag läste om hur internetföreläsningar utmanar dagens universitet, kände jag plötsligt igen argumenten, säger han.

Dåtidens lösning på problemen var dels att kräva av universitetslärare att de skulle forska, dels att utveckla undervisningen. En sokratisk metod, det vill säga samtalandet som en läroprocess, blev viktig. Och Peter Josephson tror att det går att lära sig av de utmaningar som universiteten då ställdes inför.  

–  Framför allt menar jag att vi har något att lära av hur man agerade i den situation som då hade uppstått. Inte minst humanister har idag en tendens att se tillbaka på Humboldt och det tidiga 1800-talet som en förlorad guldålder i universitetets historia, en hållning som jag alltid har funnit mycket besynnerlig. Om det var något som utmärkte Humboldt och dennes samtida var det just förmågan och viljan att tänka nytt kring universitetets uppgift. När studenterna försvann från föreläsningssalarna klamrade man sig inte fast vid det gamla utan formulerade offensiva alternativ, och det manar till eftertanke.

Detta utesluter förvisso inte att den sokratiska undervisningsmetoden kan vara ett alternativ också i dag, för det händer något när man är tillsammans i ett rum, träffar läraren, pratar och diskuterar stoffet, menar Peter Josephson.  Det muntliga mötet var av godo både för lärare och studenter. Det var i det mötet man lärde sig tänka, vilket inte minst illustreras av den delvis negativa syn som fanns på läsningen och de självlärda, som utan insyn, utan sammanhang, lärt sig något.

– ”Autodidakt” var bland många akademiker snarast ett skällsord, och den som barrikaderat sig för att på egen hand läsa in något ansågs snarast förstockad, ensidigt boklärd, inte lärd, klok eller vis, som den som lärde sig med den sokratiska metoden, berättar Peter Josephson.

Läs hela slutredovisningen här.

Text: Jenny Björkman

Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond (RJ) är en fristående stiftelse som har till ändamål att främja och understödja humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning.