Framväxten av en gemensam EU-straffrätt synas
I en doktorsavhandling försvarad vid juridiska fakulteten, Uppsala universitet, diskuterar Anna Wetter hur den svenska straffrätten utmanas av framväxten av en gemensam EU-straffrätt. Hon belyser bland annat den kritik som ofta riktas mot EU-straffrätten.
Utgångspunkten i diskussionen i Anna Wetters avhandling är den svenska lagstiftningsmodellen som också i ett internationellt perspektiv anses inbegripa en stor del av öppenhet och därmed generera en viss typ av legitimitet, i jämförelse med andra EU-medlemsländers lagstiftningsmodeller.
En förutsättning för att internationella förhandlingar ska fungera är dock att staters politiska positioner inte avslöjas, särskilt mot bakgrund av att de ibland tvingas göra en del tuffa kompromisser för att samarbetet ska kunna fortgå. Wetter diskuterar vilka följder detta kan få för två viktiga straffrättsprinciper, principen om ultima ratio och den om så kallad straffrättslig proportionalitet.
Ultima ratio är en abstrakt begränsningsprincip som riktar sig till lagstiftaren och ber denne att motivera varför det är nödvändigt att tillgripa en straffrättslig sanktion som medel för att uppnå ett lagstiftningssyfte. Straffrättslig proportionalitet avser att tillförsäkra att det finns en balans mellan brottet som begåtts och sanktionen som utdöms. Den senare bedömningen ska göras både i lagstiftningsskedet och i rättstillämpningen.
Då EU inte har behörighet att lagstifta om straffrätt inom alla områden utan endast i enlighet med de tilldelade kompetenserna som återfinns i Lissabonfördraget befaras ibland att den straffrätt som kommer från EU-nivån, och vilken av förklarliga skäl inte beaktar uteslutande den svenska straffrätten, ska skapa oreda i den nationella straffrättskontexten. Det är med denna oro i bakhuvudet som Wetter har valt att belysa hur två straffrättsliga principer som är gemensamma för EU:s medlemsländer kommer till uttryck i EU:s lagstiftningsprocess.
Wetters slutsatser dras på ett generellt plan och hänvisar dels till hur principerna kommer till uttryck, dels till EU:s lagstiftningsprocess. Vad gäller principerna konstaterar hon, efter att ha närstuderat förberedande material till EU-lagstiftning från EU Kommissionen som sedan passerar EU Parlamentet och Rådet och som innehållit förslag till straffrättsliga sanktioner, att principerna i ett svenskt perspektiv gärna kunde ha beaktats i större utsträckning.
– Eftersom man nog inte kan förvänta sig av Kommissionen, i vart fall inte som dess uppgifter idag är utformade, att den på ett mer objektivt sätt också ska belysa det som talar emot att använda straffrätt måste ansvaret för en objektiv skärskådning tas av de andra institutionerna samt av medlemsstaterna, menar Anna Wetter.
Wetter visar också på de satsningar som Kommissionen gjort för att förbättra förberedelserna av EU:s lagstiftning, bland annat genom att man idag i större utsträckning använder sig av impact assessments men också av granskningskommittéer som granskar dessa utredningar, och menar att denna utveckling är positiv. Samtidigt har hon svårt att se att EU:s lagstiftningsprocess skulle kunna utformas på ett sätt som tillgodoser alla de krav som ställs från ett svenskt perspektiv, vilket nog också får ses som en självklarhet. Detta gör att staterna själva får ta ansvar för att, i det här fallet, de straffrättsliga principerna beaktas av den svenska regeringen och att utbyte sker med svenska riksdagen om behov anses finnas för att öka legitimiteten av EU-straffrätten och ytterst även av den nationella rätten.
Avhandlingen belyser den kritik som ofta riktas mot EU-straffrätten och som Wetter anser bland annat bottnar i en oro över att viktiga straffrättsliga principer inte beaktas på ett tillfredsställande sätt i EU-förhandlingen.
Samtidigt ifrågasätter Wetter om dessa principer alltid kan anses få det önskade genomslaget ens i en nationell förhandlingsprocess. Wetter framför genomgående i avhandlingen att EU-lagstiftarens arbete, liksom den nationella lagstiftarens, måste granskas.
– Detta är dock inte alltid så enkelt när lagstiftningsprocessen endast i valda delar är öppen som gäller på EU-nivån. Samtidigt är Lissabonfördraget ett tydligt uttryck för att EU vill öka sin transparens och närma sig medborgarna. Detta är ett skäl till att även jurister bör ägna kraft åt att granska EU-lagstiftaren och inte bara åt att granska rättstillämparen. Statsvetenskaplig forskning tillgodoser många behov men den är begränsad till det egna vetenskapsområdet. Juridisk forskning kan komplettera forskning om beslutsfattande genom att belysa också hur specifika juridiska principer tas omhand i processerna, menar Anna Wetter
