Hedwig Eleonora – en av stormaktstidens mest betydande konstmecenater
Änkedrottning Hedwig Eleonora var rikets mäktigaste kvinna under den senare hälften av stormaktstiden. Hon besatt en betydande kulturell och politisk kompetens med stort inflytande över det visuella uttryck som skapades kring den svenska monarkin, visar en avhandling.
I avhandlingen Material Worlds. Queen Hedwig Eleonora as Collector and Patron of the arts av konstvetaren Lisa Skogh vid Stockholms universitet står den hitintills relativt okända änkedrottningen Hedwig Eleonora (1636–1715) i centrum. Avhandlingen belyser hennes verksamhet som samlare och mecenat i Sverige från 1654 fram till hennes död 1715 och sätter in hennes aktiviteter i ett nordeuropeiskt kulturpolitiskt perspektiv där hennes nordtyska bakgrund och nätverk står i centrum. Under hennes dryga 60 år i Sverige kom Hedwig Eleonora att bli en av norra Europas mest effektiva mecenater och hennes efterlämnade kulturarv är ovanligt omfångsrikt.<br />Hittills har historieskrivningen om denna tid framförallt utgått från konstnärerna eller kungarna, Karl X Gustaf, Karl XI och Karl XII:s perspektiv och låtit änkedrottningen och hennes kunskap stå i skymundan, trots att hon var den som många gånger orkestrerade iscensättningen av kungamakten och den överlevde de flesta.
– Det gick snabbt upp för mig hur väldigt litet det fanns skrivet om änkedrottningens omfattande mecenatskap, och detta trots att de flesta forskare otvivelaktigt var ense om vikten av det stora kulturarv hon låtit efterlämna. När jag började fanns nästan inget skrivet om hennes ekonomi och förvaltning. Inte heller något om hennes lärda intressen, betydande kontinentala nätverk, eller konster. I stället utgick historieskrivningen oftast från regentens perspektiv, detta trots att Hedwig Eleonora efterlämnat kanske det mest omfångsrika och detaljerade kungliga arkivbeståndet från hela stormaktstiden, säger Lisa Skogh.
Hedwig Eleonora var rikets mäktigaste kvinna under hela den karolinska eran som ledde fram till enväldet och mot dess fall. Hon besatt en betydande kulturell och politisk kompetens och bidrog stort till de tyska influenser som kom att prägla hovet. Denna kunskap applicerade hon med stor skärpa i sina olika roller såsom drottninggemål, änkedrottning och kungamoder, där hon ofta var spindeln i nätet i skapandet av den för kungamakten så betydelsefulla visuella och kulturella manifestationen. Miljöer och stora samlingar föremål, samt arkivmaterial, vittnar om höga ambitioner, genomtänkta syften samt en omfattande politisk och ekonomisk makt som varade drygt ett halvt århundrade. Därmed förmedlar denna avhandling väsentlig ny kunskap om inte bara svenskt 1600-tal men också nordeuropeiskt där Hedwig Eleonoras verksamhet var betydande.
