Svensk slavhandel i Medelhavet

När svenska staten under 1700-talet skulle befria svenska sjömän ur sitt slaveri, ledde det till att landet drogs in i den trans-mediterrana slavhandeln. Historikern Joachim Östlund har forskat om en bortglömd del av den svenska internationella historien.

Det hela började med att Joachim Östlund hittade uppgifter om förslavade svenska sjömän i sina källor från 1600-talet.

– Först var det oklart vad det handlade om, men det visade sig att många var slavar, vilket förvånade mig, säger Östlund som nyligen slutrapporterat projektet ”Den ofria människan: Berättelser om och av svenska slavar i Turkiet och Nordafrika och den svenska orientalismens formering 1660-1760” till Riksbankens Jubileumsfond.

Ungefär 500 svenska sjömän tillfångatogs av korsarer från Nordafrika under den period som Östlund undersökt, och det finns paralleller till hur den svenska 1700-tals staten agerade då jämfört med hur man i dag hanterar exempelvis bortförda journalister. Då spelade familjemedlemmar en viktig roll. Det var de som skrev till kungs för att få hem de förslavade sjömännen.

Projektet undersöker det friköpningssystem som etablerades i Sverige, från rikstäckande kollektinsamlingar, extra-skatter, försäkringar och internationell samverkan.

– Det som hände under 1700-talet var att friköpningssystemet blev en arena för internationella samarbeten. Friköpningen av sjömännen motiverades med hänvisning till folkrätten, säger Joachim Östlund.

Anledningen var inte bara den ökande sjöfarten och de allt större kostnaderna för friköpningarna, utan också att många svenska sjömän tillfångatogs när de seglade under främmande flagg. Friköpningar av de ofta förekommande transnationella besättningarna bidrog till en omfattande interaktion i hela Medelhavsvärlden och visar hur riskerna för de ofta fattiga sjömännen, tillsammans med kraven från de anhöriga, påverkade internationell politik.

Dessutom inrättades till följd av angreppen på de svenska skeppen konsulat i Nordafrika för att skydda skeppen.

– Konsultatens närvaro innebar att svenska handelsnätverk absorberades in i det osmanska rikets ekonomiska system. Något som bland annat innebar att svenska skepp bistod med en transportverksamhet som inkluderade allt från turkiska soldater, muslimska pilgrimer och till och med subsahariska slavar. Slavtransporterna uppmuntrades inte av svenska myndigheter, utan i praktiken rörde det sig om initiativ tagna av enskilda skeppare inom ramen för ett osmansk slavhandelssystem, säger Östlund.

Den trans-mediterrana slavhandeln var omfattande och gick huvudsakligen från Tripoli i Nordafrika till städer som Smirna och Konstantinopel, men har hamnat i skuggan av den transatlantiska motsvarighete.

Joachim Östlund har också undersökt den omfattande produktion av tidningsnyheter, sjömansvisor, akademiska texter och äventyrsberättelser som uppstod i Sverige till följd av kontakten med Nordafrika. Detta bidrog till att forma synen på Nordafrika. Det är en mångfasetterad bild som tonar fram, där slaveriet utgör den viktigaste frågan. Texterna etablerar ett slavbegrepp där kristna européer/svenskar är offer för slaveri. Vad som är särskilt intressant är de även genererar en diskussion där slaveriet i Europa och i det Osmanska riket jämförs och kritiseras.

– Sveriges långa och djupgående relation till det Osmanska rikets provinser i Nordafrika är fascinerande och väcker en rad nya frågor, säger Joachim Östlund. Denna historia är inte precis något man brukar läsa om i läroböcker.

Jenny Björkman

Läs mer om Joachim Östlunds forskning: http://anslag.rj.se/sv/anslag/37727