Känslouttryck i antik gravkonst fungerade som terapi åt de efterlevande
Känslouttryck på grekiska gravstenar från hellenistisk tid (323-31 f.Kr.) bidrar till att öka vår förståelse kring social kommunikation och kulturella värderingar. Det visar en avhandling i antikens kultur och samhällsliv från Göteborgs universitet.
Doktoranden Sandra Karlsson har undersökt antika gravstenar från de grekiska stadsstaterna Smyrna och Kyzikos i nuvarande Turkiet. Gravstenarna innefattar både figurativa framställningar och inskrifter.
– Det är ett viktigt källmaterial som ger oss information om gravritualer, demografi, familjestrukturer och idéer kring livet efter döden, säger Sandra Karlsson som har valt att studera framför allt känslouttryck, men även dödsföreställningar, så som de kommer till uttryck i både bild och text.
Trots gravstenarnas potential som källa till känslohistoria har detta sällan behandlats av forskare. En av Sandra Karlssons slutsatser är att bild och text på stenarna reflekterar de efterlevandes sätt att förhålla sig till döden, och att gravstenen var ett redskap i deras bearbetande av sin sorg över att förlora en närstående.
– Gravstenarna fungerade inte bara som en minnesmarkör över den döde utan även som ”visuell terapi” åt de efterlevande. Till exempel kunde den döde avbildas bredvid sin grav. Valet av plats avslöjar föreställningen att den döde både anses befinna sig i en lyckosam existens i underjorden och går att kontakta vid sin grav om så önskas.
En annan slutsats är att känslouttryck på gravstenarna även visar på sociala värderingar där individer av låg status är mer benägna att visa uttryck för sorg än personer av högre status. Det var kostsamt att resa en gravsten och de avlidna tillhörde troligtvis en ”medelklass” eller liknande. De döda avbildades ofta tillsammans med sina tjänare och familjemedlemmar som fortfarande var i livet. Medan familjemedlemmarna står uppradade bredvid varandra som statyer utövar deras tjänare olika sorgegester. Dessa gester kan bestå av att hålla ena handen till hakan eller att sitta ihopkrupen på marken.
I tidigare forskning har det poängterats att den höga barnadödligheten under antiken bidrog till kulturella konventioner som undertryckte sorgeuttryck i samband med ett barns död.
– Men några sådana värderingar har jag inte upptäckt i det material jag undersökt. Tvärtom visar sig de efterlevandes sorg starkast just beträffande avlidna barn och ungdomar.
Sandra Karlsson konstaterar slutligen att känslouttryck på de undersökta gravstenarna oftast kommer till uttryck när element lagts till som bryter mot rådande konventioner. Till exempel genom en personlig beskrivning av den döde i inskriften eller ett avbildat litet barn med sina favoritleksaker. Ofta går det även att skönja en önskan om mer personliga uttryck.
– Ungefär som i våra dödsannonser idag där korset ofta ersätts av mer personliga symboler som ett hjärta eller en fotboll. Eller genom att ha ett fotografi av den döde på dennes gravsten, säger Sandra Karlsson.
