Språkliga halvfabrikat när ords betydelse förstärks
Ordkombinationer som hårt arbete och sträng vila kan betraktas som etablerade svenska ordförbindelser, där adjektiven hård och sträng används för att förstärka huvudorden arbete respektive vila. Ofta verkar valet av förstärkande adjektiv naturligt och förutsägbart, men ibland finns det ingen uppenbar anledning till att adjektivet passar bra som förstärkare. Det visar en avhandling i nordiska språk från Göteborgs universitet.
Många ord uppträder tillsammans betydligt oftare än vad som kan bero på slumpen eller allmänna regler för hur orden kan kombineras. Dit hör bestämningar tillsammans med ett huvudord, där bestämningen är en gradangivelse av det som huvudordet innebär. Hårt arbete är ett arbete som bedrivs intensivt, sträng vila betyder att vilan inte får störas av något.
– På samma sätt används adjektivet svår för att intensifiera ordet fläck i reklamen för ett känt tvättmedel – ”Vad är det första du gör när du får en svår fläck?”. De förstärkande adjektiven är inte utbytbara sinsemellan. Det heter inte svårt arbete eller svår vila och inte heller hård eller sträng fläck, säger Bodil Rosqvist, som i sin avhandling med hjälp av en samling elektroniskt sökbara texter undersökt sådana uttryck, som inom språkvetenskapen kallas för kollokationer.
Avhandlingen visar att valet av förstärkande adjektiv eller adverb ofta verkar naturligt och förutsägbart. Betydelsen av ”hårdhet” hos adjektivet hård motiverar kollokationer som hårt slag och hård vind. I kollokationer som hårt tempo, hård koncentration och sova hårt är däremot ”hårdheten” i bestämningen nedtonad (eller försvunnen), vilket betyder att det inte finns någon uppenbar anledning till att just hård passar bra som förstärkare.
– På motsvarande vis betyder sträng varken ”krävande”, ”noggrann” eller ”svår att uthärda” i kollokationer som strängt personlig och sträng vila. Dessa kollokationer är alltså oförutsägbara och kan nästan betraktas som språkliga ”halvfabrikat”.
Bodil Rosqvist undersöker också äldre texter och lyfter fram flera exempel på hur kollokationsbruket har förändrats i ett tidsperspektiv. I material från 1600- till 1800-talet anträffas stark som förstärkande adjektiv bland annat i kollokationer som stark sjukdom och stark huvudvärk. Dessa ordkombinationer representerar inte idiomatiskt språkbruk i nusvenskan.
En annan slutsats är att ordkombinationer som på ytan liknar varandra kan ha olika innebörd i äldre och nuspråkligt material. I följande språkexempel från 1759 betyder kollokationen svåra reparationer ungefär ”omfattande reparationer”, vilket innebär att svår har en förstärkande innebörd:
Församlingar, hvilkas egne Kyrkor stå under svåra reparationer och byggnader, böra ej besväras med Collecter til andra kyrkor.
I ett modernt belägg på ordkombinationen svår reparation skulle adjektivet svår knappast tolkas som en intensifiering av huvudordet – utan som motsatsen till adjektivet ”lätt”, det vill säga ”komplicerad”.
– Min avhandling tydliggör semantiska mönster som tidigare inte har systematiserats och analyserats i någon större utsträckning. Den tillför kunskap om hur ”hög grad” uttrycks i svenskan och, mer generellt, om sambandet mellan ordbetydelse och ordkombinatorik, säger Bodil Rosqvist.
FAKTA
Avhandlingens titel: Hårt arbete och Sträng vila. Svenska kollokationer i lexikografisk och lexikologisk belysning. Tid och plats för disputation: onsdag 11 juni kl. 10.15, Lilla hörsalen, Humanisten, Renströmsgatan 6, Göteborg Fakultetsopponent: Professor Lena Ekberg, Stockholms universitet.
Digital publicering: http://hdl.handle.net/2077/35259
