Att lära sig svenska eller lära sig vara svensk?
Svenskundervisning för vuxna immigranter har mer fokus på kultur än på själva språket, vilket tar tid och kraft från själva språkinlärningen. Eleverna ska fostras till att bli bra svenskar och tänka som svenskar, snarare än att lära sig svenska, enligt en ny avhandling vid REMESO, Linköpings universitet.
Mozhgan Zachrison har studerat två grupper av vuxna elever och studenter med utländsk bakgrund, dels inom grundläggande vuxenundervisning, dels vid Malmö högskola. Hennes egen erfarenhet är att goda kunskaper i svenska är centralt för den som flyttar hit.
– Språket är nyckeln till hela din existens, till arbete, till samhället, gemenskap, självtillit, ja till allt.
Själv utbildad inom språk och kommunikation ville hon veta varför svenskundervisningen ger så olika utfall för olika människor.
– Varför lär sig en del att behärska språket, och andra inte? Vad händer i själva svenskundervisningen?
Hon följde undervisningen och intervjuade elever och lärare inom grundläggande vuxenutbildning, som riktar sig till immigranter som behöver mer undervisning i svenska. Undervisningen fokuserar mer på att lära ut svensk kultur än själva språket, vilket blir hindrande för eleverna, är hennes slutsats.
– Undervisningen var inte kopplad till deras sociala verklighet. Istället för att ta vara på deras egna erfarenheter fick de uppgifter som att skriva om hur man firar påsk i Sverige. Något som för många krävde mycket tid i research, istället för att arbeta med språket och kommunikativ kompetens.
Ett annat exempel är den skönlitterära bok de fick läsa, ”Grabben i graven bredvid”, som kräver ett stort ordförråd och kunskap om svenska sociala koder för att förstå. För många var den enbart förvirrande, de kunde inte hänga med i berättelsen, förstod den inte, och tappade sugen.
Undervisningsmetoderna var också traditionella, konstaterar hon. Inga grupparbeten och egna reflektioner, utan traditionell katederundervisning med läraren som huvudrollsinnehavare
– Lärarnas roll som kritiska individer är viktig, säger hon. Man ser eleverna som barn som ska uppfostras till att bli svenskar, istället för vuxna människor med egna erfarenheter och potential. Med ett kritiskt förhållningssätt kan man lägga mer ansvar på eleverna för sitt eget lärande och samtidigt erkänna dem, något som saknas i denna studie.
Eleverna ses också som offer för sin sociala och kulturella bakgrund, något som de ska räddas ifrån. De berövas sin personliga autonomi och symboliska heder, skriver Mozhgan Zachrison.
Men problemet ligger inte bara i undervisningen, utan också hos eleverna. Många bär på en ständig dröm om att återvända till sitt hemland. De är fysiskt i Sverige men mentalt någon annanstans. De söker sig till egna etniska grupper och bygger en tillvaro med dem, ett ”samhälle i samhället”, där de kan sköta de flesta angelägenheter utan att kunna svenska. De saknar motivation för att lära sig svenska.
Som kontrollgrupp hade Mozhgan Zachrison studenter med invandrarbakgrund, vid Malmö högskola. De behärskade svenska väl, men även de rapporterade om ett utanförskap där sociala koder är svåra att tillägna sig och att kommunikativa situationer skapade en känsla av alienation.
Separera språk- och kulturinlärning, är Mozhgan Zachrisons rekommendation. Hon efterlyser också en attitydförändring, en större nyfikenhet på och intresse för de som kommer till Sverige. Vad har de med sig? Vilka erfarenheter bär de på? Hur känns det att vara immigrant? Vidare behöver vi titta närmare på mekanismerna bakom hur en del immigranter isolerar sig från svenska språket genom att ingå i mindre ”etniska samhällen”. Hur kan man förstå och förklara denna process?
Mozhgan Zachrison disputerade den 5 september. Avhandlingen heter ”Invisible voices. Understanding the sociocultural influences on adult migrants´ second language learning and communicative interaction”.
