Kommuners organisation för kriser brister
Bristande mandat, otydliga mål och små resurser. Det präglar kommunernas kris- och beredskapsarbete visar en avhandling från Mittuniversitetet. Kommunernas beredskap och förmåga att hantera kriser förlitar sig snarare på tillit och improvisation istället för tydlig organisering.
Systemet för samhällsskydd och beredskap i Sverige har sedan 1990-talet genomgått flera förändringar gällande juridik, organisering och ansvar. Kommunernas ansvar har ökat och systemet har blivit mer beroende av aktörer i lokalsamhället. Kommunerna har stor frihet att själva bestämma hur beredskapsfunktionen ska organiseras, utan systematisk vägledning eller utvärdering.
I en ny avhandling ”Tillit i samhällsskyddets organisation” undersöks kommunernas organisering av säkerhets- och beredskapsarbetet, bland annat genom intervjuer med säkerhetssamordnare eller motsvarande i ett 40-tal svenska kommuner.
– Studien visar att kommunernas lokala organisering av samhällsskydd och beredskap sker på liknande sätt över landet. Ett gemensamt problem som visar sig är legitimiteten och att få gehör för frågorna eftersom kommunens samordnare saknar mandat att ålägga förvaltningar och enheter att utföra exempelvis riskanalyser och övningar. Funktionen är vidare inte alltid ändamålsenligt anpassad för sin uppgift, den saknar tydliga mål och det är därför mycket svårt att bedöma och utvärdera kvaliteten i arbetet.
– Kommunens allmänna organisering gör det mycket svårt att väcka intresse för säkerhetsfrågor, att få legitimitet hos verksamheten för att lägga tid och resurser på frågan och att integrera säkerhetsfrågor med ordinarie verksamhet, säger Jörgen Sparf, doktorand.
Studierna visar tydligt att kommunens centrala nivå vill lägga ut ansvaret för krisberedskap i verksamheterna och själva fungera som stöd- och kontrollfunktion. Samtidigt är många aktörer i verksamheten inga experter eller ens kunniga i krisberedskap och krishantering.
– Frågorna styrs uppifrån men tycks stanna någonstans på vägen innan de når enskilda individer. Det gör att kommunens system för säkerhet karaktäriseras av ett ointresse och en kompetensbrist på nivån där uppgifter faktiskt förväntas utföras, säger Jörgen Sparf.
För att hantera situationen har centrala myndigheter gentemot kommuner och länsstyrelser lanserat de tre vägledande principerna om närhet, likhet och ansvar. Principer som kan ses som en ideologisk styrning av arbetet uppifrån. Ett problem med principerna är dock att dessa bara tillämpas av experterna, huvudsakligen beredskapssamordnarna och inte är förankrade ute i kommunernas verksamheter.
Analysen visar att den enskilt viktigaste förutsättningen för att hanteringen skulle fungera är att graden av tillit är stor inom organisationen.
– Arbetet med säkerhetsfrågor baseras på en odefinierad, ömsesidig tillit till varandra inom kommunen. Och den tilliten kan vara en helt avgörande förutsättning för att ge utrymme för improvisation i hanteringen av ett nödläge, säger Jörgen Sparf.
Avhandlingen ”Tillit i samhällsskyddets organisation” försvaras vid Mittuniversitetet i Östersund 19 september.
