Enskilda storstäder har blivit globala aktörer i världspolitiken
Städer har genom att erbjuda den infrastruktur som kopplar samman globala flöden och finansiella system ökat sin politiska makt vid sidan av nationalstaterna. I vissa fall bredrivs egen utrikespolitik på flera områden. Bostads- och urbanforskaren Kristin Ljungkvist har i sin avhandling studerat effekterna av denna utveckling och menar att det finns risker att vara uppmärksam på.
Under mer än 350 år har städer som politisk, ekonomisk och social organisation varit underordnad nationalstaten. Städer har haft ytterst lite att göra med global politik och utrikes- och säkerhetspolitik har varit mer eller mindre monopoliserat av nationalstaten. Nu verkar det som om detta drastiskt håller på att förändras.
Idag bor över 50 procent av jordens befolkning i städer och den pågående och eskalerande urbaniseringen bidrar till skiftande maktbalanser. Dessa globala städer koncentrerar stora ekonomiska tillgångar och kopplar samman globala flöden och finansiella system.
– Städerna utgör på sätt och vis den kritiska infrastruktur som möjliggör en globaliserad värld. I kölvattnet av detta har borgmästare och lokalpolitiska aktörer kommit att ta en alltmer aktiv del i den globala politiken och utövar vad som faktiskt på många sätt ser ut som en egen utrikes- och säkerhetspolitik, säger Kristin Ljungkvist.
Genom transnationella stadsnätverk och genom sin egna diplomatiska verksamhet engagerar sig städer i allt från kontraterrorism, klimatfrågan, global fattigdom, pandemier och transnationell brottslighet. Frågor som tidigare varit nationalstatens exklusiva domän, har nu även blivit lokalpolitik. Vad innebär egentligen den här utvecklingen för den internationella politiska ordningen, för ansvarfördelning, möjligheter till ansvarsutkrävande och för demokratin?
Några exempel på lokal global politik rör klimatet respektive terrorism. Medan världens nationalstater fortfarande debatterade Kyotoprotokollet var Toronto, Kanada, först i världen att anta utsläppsmål. Andra städer och kommuner världen över har därefter följt deras exempel. I USA har till exempel hundratals kommuner och delstater trotsat den federala regeringen och skrivit under Kyotoprotokollet. Och vid sidan av den globala kampen mot terrorismen efter 9/11 har många städer har börjat utveckla sina egna säkerhetsstrategier. New York-polisen har idag en egen lokal säkerhetstjänst större än många länders, och som bland annat inbegriper en egen lokal underrättelseorganisation med tjänstemän placerade permanent i Asien, i Mellanöstern och i Europa.
– Den lokala polisen besitter dessutom så pass kraftiga vapen att de kan skjuta ner mindre flyg. New York har alltså idag i princip sitt eget flygvärn, säger Kristin Ljungkvist.
I sin avhandling har hon granskat den globala stadens ökande engagemang i internationell politik, genom en fallstudie av just New York. Den visar att lokala företrädare, även när de engagerar sig i exempelvis klimatfrågan, först och främst gör det för att säkra en fortsatt stark ekonomisk utveckling för staden.
Det finns idag en växande litteratur som argumenterar att medan nationalstaterna står handfallna inför många av världens mest svårlösta globala problem såsom klimatförändringar, fattigdom, terrorism och transnationell organiserad brottslighet, så kan städer och borgmästare erbjuda både mer pragmatiska och demokratiska lösningar.
– Men min studie visar att det även finns risker. När de lokala myndigheterna i New York utvecklade politiska strategier för kontraterrorism och för klimatfrågan saknades såväl civil kontroll och institutionella mekanismer för översyn och ansvarsutkrävande som demokratiskt inflytande. Risken är alltså att det uppstår ett demokratiskt underskott, säger Kristin Ljungkvist.
Disputationen äger rum den 18 oktober. Läs avhandlingens sammanfattning
