Kranskärlssjukdom kan efterbehandlas bättre

Kranskärlssjukdom, det vill säga kärlkramp eller hjärtinfarkt, är den vanligaste dödsorsaken i Sverige och orsakas av inlagringar i kärlväggen i hjärtats kranskärl. Förhöjda blodfetter, rökning, högt blodtryck, diabetes, bukfetma, psykosociala faktorer, ohälsosamma matvanor och fysisk inaktivitet ökar risken för insjuknande, vilket innebär att sjukdomen i de flesta fall skulle kunna förebyggas. Kristina Hambraeus har undersökt effekten av två olika behandlingar; ballongvidgning och insättande av stent i kranskärlen via katetrar, samt långtidsbehandling med mediciner och livsstilsförändringar.

Det är allvarligare att ha förträngningar i flera kärl samtidigt. Vid ballongvidgning och insättande av stent kan man i sådana fall antingen behandla alla förträngningar, eller välja ut de som man tror ger mest besvär. En observationsstudie av drygt 20 000 patienter gjordes genom att använda data från det nationella kvalitetsregistret för kranskärlsröntgen och ballongvidgning. Resultatet visar att så många som en tredjedel av patienterna som genomgick inkomplett behandling drabbades av död, hjärtinfarkt eller behov av ett nytt kranskärlsingrepp under det första året efter behandlingen. Risken var lägre för patienter som genomgått komplett behandling.

Förebyggande långtidsbehandling innefattar läkemedel för att sänka blodtrycket, sänka blodfetterna och förhindra blodproppar, men också livsstilsförändringar, såsom rökstopp, träning och hälsosamma matvanor. I Sverige finns unik tillgång till register som kan ge svar på hur väl vården följer de behandlingsrekommendationer som finns, men det har inte tidigare funnits något kvalitetsregister för långtidsbehandling och uppföljning efter hjärtinfarkt.

– För att kunna studera detta byggde vi upp en uppföljningsdel till det nationella kvalitetsregistret för hjärtsjukdom, med data från fler än 50 000 patienter. Resultatet från studien som ingår i min avhandling visar att det finns utrymme för förbättring när det gäller att nå målvärden för blodtryck, kolesterol, rökfrihet och deltagande i träningsprogram efter hjärtinfarkt, säger Kristina Hambraeus.

De flesta patienterna hade inga symtom i form av kärlkramp eller andnöd vid återbesöken, men det var vanligt att man behövde läggas in på sjukhus igen under det första året efter hjärtinfarkten. En delstudie visar att det var ovanligt att man intensifierade blodfettssänkande läkemedelsbehandling trots att patienterna inte hade nått målvärden för blodfetter.

I samarbete med patientföreningen, Riksförbundet HjärtLung, genomfördes också en enkätstudie med drygt 1000 patienter för att få kunskap om hur de uppfattade sin sjukdom, och vilken information de fick av vårdpersonal i samband med ballongvidgning i kranskärlen. Den visade att patienterna ofta ansåg att sjukdomen orsakas av faktorer som inte går att påverka, såsom ålder eller ärftliga faktorer, medan färre ansåg att den orsakas av påverkbara faktorer som tobaksvanor, motionsvanor eller matvanor. Många var osäkra på betydelsen av livsstilsförändringar efter behandlingen, och färre än hälften hade anammat hälsosamma levnadsvanor.

Sammanfattningsvis visar avhandlingen att långtidsbehandlingen efter en hjärtinfarkt fortfarande kan bli bättre. Det kan ske genom noggrannare uppföljning och justering av mediciner och ökat deltagande i efterbehandlingsprogram med fysisk träning. Genom att ta reda på och utgå ifrån vad patienterna själva tänker om sin sjukdom kan man också bli bättre på att förmedla till patienterna hur viktigt det är med en hälsosam livsstil för att förebygga ny hjärthändelser. Ytterligare studier behövs för att säkert kunna säga om komplett behandling är bästa strategin för att förbättra prognosen för patienter med förträngningar i flera kärl.

FAKTA
Kristina Hambraeus är verksam på kardiologiavdelningen på Falu lasarett. Avhandlingen läggs fram vid Uppsala universitet den 13 november.
Till avhandlingen