EU:s fria rörlighet är inte till för alla
Den fria rörligheten, EU-medborgarskapets grundpelare, ifrågasätts allt mer. EU-medborgare, som använder den, pekas ut som sociala turister, bördor och EU-migranter. Det skriver Örebroforskaren Meriam Chatty i sin doktorsavhandling i statskunskap. I hennes forskning står fri rörlighet i relation till migration och säkerhet i fokus.
– De har alltid varit sammankopplade och det har handlat om en rörlighet som ska användas på ”rätt” sätt av ”rätt” medborgare. Debatten har blivit intensivare det senaste decenniet. Det politiska klimatet har förändrats med en starkare högerextremism och dessutom provocerar fattigdomen som blivit synlig på våra gator, säger Meriam Chatty, som disputerar vid Örebro universitet den 27 februari.
Den fria rörlighetens syfte är att gynna den inre marknaden. EU behöver arbetskraft men den ska inte vara kostsam. Med andra ord ska det inte innebära en kostnad för värdlandet att ta emot människor från andra länder. Frågan om vad som är ”rätt” sätt har varit omtvistad mellan medlemsstaterna och domstolen, men att det ska finnas olika kategorier av medborgare har alla varit överens om.
Färre rättigheter
– Den fria rörligheten har alltid gett olika medborgare olika rättigheter. Det skiljer sig mellan arbetare, studenter, pensionärer och så kallade icke-ekonomiskt aktiva. I vissa fall har EU-medborgare färre rättigheter än de som lever som papperslösa i Sverige, säger Meriam Chatty.
– De som hamnar i gruppen icke-ekonomiskt aktiva, ofta fattiga människor som rör på sig för att få en bättre livssituation, uppfattas inte som medborgare utan som migranter. Det som ses som negativt med den fria rörligheten blir en migrationsfråga istället. Men problemen har funnits med från början.
Meriam Chattys forskning visar hur viktig EU:s koloniala historia är för att förstå dagens situation. Storbritannien, som i dag är kritiska till den fria rörligheten, mötte motstånd på 1970-talet, när de ville bli en del av EU. Det var då öppet för koloniala medborgare att komma till Storbritannien och tvistefrågan blev om de skulle omfattas av den fria rörligheten.
Vår svenska historia
– Lösningen blev att man gjorde två grupper. De som hade rätt att utnyttja den fria rörligheten och de övriga. Detsamma kan vi se när det gäller andra grupper som till exempel franska medborgare från Algeriet eller holländska medborgare från Surinam. Detta trots att dessa grupper omfattades av andra delar av Romfördraget och EU:s riktlinjer.
– Ser vi till vår svenska historia så var det inte förrän på 1960-talet som romer fick rätt till skolgång och boende. Fattigdomen vi ser på våra gator provocerar människor och i dag ses invandring som ett stort problem och då även den fria rörligheten för vissa EU-medborgare.
– Men samtidigt som tiggare på våra gator har blivit ett hett samtalsämne så finns det andra sidor av den fria rörligheten som man inte pratar om. Ett exempel är det underskott av läkare som Rumänien har. De utbildar läkare, som sedan flyttar utomlands, säger Meriam Chatty.
– Jag hoppas att min forskning kan bidra till att vi bättre kan förstå såväl EU-medborgarskapets historia som politiska implikationer.
Kontaktinformation
Meriam Chatty, mobil: 0736523057, e-post: meriam.chatty@oru.se
