Svensk sjukvård är inte jämlik. En orsak till att kvaliteten skiftar mellan olika platser i landet är att det ofta saknas jämförande statistik – landstingen vet helt enkelt inte hur de ligger till. En annan orsak är att landstingen har möjlighet att välja vård som rent vetenskapligt inte är bäst, trots att den bästa egentligen inte kostar mer.
Målet enligt Hälso- och sjukvårdslagen är ”en vård på lika villkor för hela befolkningen”. I praktiken får en del den senaste och bästa vården, andra inte.
Det beror inte bara på att landstingen satsar olika mycket pengar på olika sorters sjukvård, vilket i sig leder till ojämlikhet, utan också på att det saknas statistik över landstingens vård. De vet ofta inte ens själva hur bra de är jämfört med andra landsting. Invånarna i landstingen vet ännu mindre.
Ta exemplet med Multipel skleros (MS), denna autoimmuna sjukdom där det centrala nervsystemet blir inflammerat så att nervimpulser inte kommer fram lika fort som tidigare, vilket bland annat leder till försämrad motorik och känsel.
Svenska MS-sällskapet har som mål att minst 80 procent av de som insjuknar i MS snabbt ska få behandling.
– Men skillnaderna är stora och de flesta landsting klarar inte alls av målet. Trots att forskningen visar att det är ytterst viktigt att snabbt få vård för att kunna fungera så väl som möjligt trots sjukdomen, säger Jan Hillert, som är MS-forskare och prefekt vid institutionen för klinisk neurovetenskap på Karolinska institutet.
Statistiken fokuserar på åtgärder i stället för resultat
Dessutom handlar statistiken i hälso- och sjukvården nästan bara om hur många åtgärder som sätts in, inte vilka resultat som uppnås. Det gör att det blir ännu svårare att mäta hur ojämlik vården är.
– Det är som att räkna antalet halsflusser som läkare behandlar och inte hur många halsflusser som botas, exemplifierar Jan Hillert.
Han tycker det är viktigt att kunskapen om sjukvårdens resultat sprids till vårdtagarna
– Hur ska patienterna annars kunna välja den vård som är bäst? Jag tycker att det borde vara obligatoriskt att ta fram resultatinriktad statistik.
Jan Hillert och flera kollegor bestämde sig därför för att på egen hand utveckla ett bra kvalitetsregister med sådan statistik för svensk MS-vård. Svenska Neuroregister (neuroreg.se) hade varit omöjligt utan de läkare och sjuksköterskor som frivilligt bidrar med information om MS-vården och dess resultat.
Det måste finnas tid att utvecklas inom sjukvården
Mio Fredriksson, forskare på institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap vid Uppsala universitet, menar att det är svårt att få genomslag för nya, bättre behandlingsmetoder. Åtminstone om den gällande vårdvetenskapliga implementeringsforskningen studeras. Regler och lagar räcker inte för att i en handvändning göra vården jämlikare.
– Det är svårt oavsett hur sjukvården organiseras, eftersom de som jobbar måste förstå vad de nya metoderna innebär och dessutom ha stöd från sina chefer, säger Mio Fredriksson.
Framförallt krävs det att de som arbetar inom sjukvården har tid och utrymme att utvecklas, och det är inte möjligt om de hela tiden arbetar på gränsen till sin förmåga, betonar hon. Ofta behövs också en person som driver på förändringsarbetet. Och för att lyckas med det måste den personen ha en bra relation till ledningen och även kunna få med sig resten av personalen.
– Landstingen får hela tiden mängder av nya riktlinjer, så utmaningarna finns på många nivåer.
Att stifta lagar fungerar sällan, menar hon. Risken är att sjukvården fylls med många rättsprocesser, precis som i USA. Det kan i sin tur leda till ännu mindre benägenhet att ta till sig nya, bättre behandlingar. Samtidigt kan kostnaden för sjukvården stiga oerhört mycket när mängder av onödiga behandlingar sätts in för att gardera sig mot felbehandlingar.
Skärp kraven på landstingen
Hur kan vi då undvika att många olika sorters behandlingar sätts in för samma sjukdomar? Mio Fredriksson tycker att det kan vara värt att pröva att låta Inspektionen för Vård och Omsorg, IVO, utkräva viten av landsting som inte följer vetenskap och beprövad erfarenhet i form av till exempel Socialstyrelsens nationella riktlinjer.
Kerstin Wigzell, tidigare generaldirektör för Socialstyrelsen och ledamot i styrelsen för Linköpings universitet, håller med om att kraven på landstingen måste skärpas om det ska gå att ge jämlik vård.
– Jag tycker däremot inte att de nationella riktlinjerna ska bli lag, som vissa debattörer anser. Det riskerar att hindra framväxten av nya och bättre behandlingar inom sjukvården, säger Kerstin Wigzell.
Valet av vårdmetoder måste vara dynamiskt, nya behandlingsmetoder ska på sikt kunna konkurrera bort etablerade behandlingar, om de är bättre. Det är så sjukvården utvecklas, fortsätter hon.
– Politikerna ska därför hålla sig borta från frågan om behandlingsmetoder.
Men Kerstin Wigzell tycker att landstingen på sikt bör försvinna och ersättas av statligt styrd sjukvård. Annars går det inte att uppnå jämlik vård med dagens regler och lagar.
Och om landstingen ändå ska finnas kvar anser hon, precis som Jan Hillert och Mio Fredriksson, att de måste ha större skyldighet att ta till sig statistiska jämförelser. Hit hör till exempel Socialstyrelsens öppna redovisningar om vilken vård som är framgångsrik.
Sedan måste de förändra sig själva utifrån denna kunskap, även om de har hur mycket som helst att göra.
– Intresset och resurserna inriktas mycket på att hålla budgeten, så intresset för att förbättra vårdens resultat hamnar längre ned på prioriteringslistan, säger Kerstin Wigzell.
Mio Fredriksson tillägger att det kanske behövs en fristående organisation som undersöker hur landstingen följer upp resultaten. Den organisationen kan i så fall hjälpa landstingen att förbättra vården utifrån mätningarna.
– Det krävs stor kompetens för att lyckas så ansvaret bör eventuellt ligga på en central, landsomfattande instans. Mindre landsting kan ha särskilt svårt att hinna med detta.
Text: Timothy Tore Hebb, frilansjournalist
Kontaktinformation
red@forskning.se
