Växelundervisning skulle uppfostra fattiga och dana eliten

Växelundervisning är en undervisningsteknik som har sitt ursprung i Storbritannien och som spreds över världen från början av 1800-talet och framåt. Metoden syftade till att massutbilda arbetsklassens växande barnkullar i de engelska industristäderna på ett så billigt och effektivt sätt som möjligt. Tanken var att man skulle kunna undervisa en stor mängd elever samtidigt (i Storbritannien ibland så många som 1000!) med hjälp av så kallade monitörer, ett slags hjälplärare som ofta var äldre elever, för att övervaka eleverna.

Tidigare studier av växelundervisningen har framför allt hävdat att växelundervisningen infördes för att den var billig eftersom de stora undervisningsgrupperna gav stordriftsfördelar.

Esbjörn Larsson vid institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier, Uppsala universitet har i ett forskningsprojekt visa att detta argument inte håller. Åtminstone inte för Sverige.

– Det var inte alls särskilt billigt att implementera metoden. I jämförelse med tidigare undervisningsformer var den tvärtom ofta dyrare, åtminstone initialt, eftersom den krävde kostsamma investeringar i nya skolhus med lärosalar rymliga nog att härbärgera stora undervisningsgrupper.

I stället var det intresset för en ny och modern undervisningsmetod som väckte nyfikenhet.

– Man tyckte helt enkelt att det var ett bra sätt att lära sig, berättar Esbjörn Larsson. Tidigare undervisning för de mindre bemedlade syftade främst till att man skulle kunna läsa katekesen och hade bedrivits utan några uttalade metoder, men här fick man ett nytt spännande koncept med läromedel och en pedagogisk metod.

Statens intresse för undervisningsmetoden var svagt. I stället bildas organisationen Sällskapet för växelundervinsingens främjande, som ordnade utbildningar för lärare och spred metoden till skolor i landsbygden.

Esbjörn Larsson visar växelundervisningen kom att tillämpas olika för skilda samhällsklasser, särskilt monitörerna. Orsaken var att olika grupper ansågs vara i behov av olika slags undervisning. Arbetarklassens och landsbygdens barn skulle lära sig att lyda och veta sin plats och man arbetade tämligen strikt enligt den engelska ursprungsmodellen. Monitörerna var huvudlärarens förlängda arm och skulle ägna sig åt att hålla ordning på övriga elever, kunskapsöverföringen var tämligen mekanisk. Pojkarna i läroverken skulle däremot bildas till män som skulle kunna ta ansvar. Monitören fick här en friare roll och fungerade mer som en mentor.

Esbjörn Larsson vid institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier, Uppsala universitethar har nyligen slutrapporterat projektet Mellan disciplinering och självverksamhet: skillnader i växelundervisningens användning vid skolor för olika samhällsklasser, ca 1820-1870 finansierat av Riksbankens Jubileumsfond.

Forskningens resultat finns redovisade i rapporten En lycklig mechanism: olika aspekter av växelundervisningen som en del av 1800-talets utbildningsrevolution, Uppsala 2014

Kontaktinformation
Esbjörn Larsson, http://katalog.uu.se/empInfo/?languageId=3&id=N0-649_3