Myndigheter har skiftande bilder av arbetet med ensamkommande flyktingbarn
Tjänstemän inom polisen, Migrationsverket och socialtjänsten har olika syn på hur av- och utvisningar av ensamkommande asylsökande barn kan göras på värdiga sätt och drar därför delvis åt olika håll. Det leder bland annat till att barnen får motstridiga signaler, enligt ett forskningsprojekt vid Umeå universitet.
– Vid av- och utvisningar av ensamkommande asylsökande barn har myndigheterna ofta olika uppfattningar om barnens behov och vad som utgör barnens bästa. Myndigheterna har också ibland svårt att förstå varandras utgångspunkter och uppdrag. Detta leder till slitningar och sätter barnen som redan är utsatta i ytterligare en svår situation, säger Mehdi Ghazinour, professor vid Umeå universitet.
Utgångspunkten i forskningsprojektet var den svenska regeringens krav på ökad effektivitet i arbetet med att verkställa av- och utvisningar, samtidigt som regeringen också betonade att ökad effektivitet inte får ske på bekostnad av respekt för barnens värdighet och mänskliga rättigheter.
Projektet handlade om Migrationsverkets, polisens, socialtjänstens och god mans samarbete och samverkan i av- och utvisningsprocesser som sker med tvång. Projektet lyfte dels myndigheternas upplevelser, erfarenheter och kunskaper, och dels de asylsökande barnens upplevelser och erfarenheter. Projektet bygger på ett stort antal intervjuer som genomförts i Västerbotten, Värmland och Skåne samt på en enkätundersökning riktad till poliser och socialsekreterare.
Resultaten i projektet visar på skillnader mellan de samverkande aktörerna. Poliserna såg främst värdigheten i mottagandet av barnen som kopplad till verkställigheten; de var inriktade på att göra det bästa av situationen. Tjänstemän på Migrationsverket ansåg att värdigheten låg inbäddad i den befintliga lagstiftningen. För båda myndigheterna var krav på ökad effektivitet – mätt i kortare handläggningstider och fler verkställda av- och utvisningar – fullt möjliga att förena med bibehållen respekt för barns rättigheter så som dessa uttrycks i Barnkonventionen. Socialtjänst och gode män hade däremot ofta ett helt annat perspektiv och förhållningssätt. De ansåg bland annat att Barnkonventionen och värdigheten ofta fick stå tillbaka.
De barn som medverkade i projektet uppgav att de ofta fick olika och motstridiga signaler från de olika myndigheterna. I vissa fall drog aktörerna åt märkbart olika håll och hade svårt att förstå varandras utgångspunkter och uppdrag. Projektet visar också att majoriteten av poliserna och socialsekreterarna upplevde arbetet med ensamkommande asylsökande barn som krävande. De hade dock strategier för att hantera stressen i samband med av- och utvisningar och hade dessutom tillgång till socialt stöd.
– För att få ett bättre samarbete och öka värdigheten i mottagandet behöver man kartlägga problemen och sätta in åtgärder, exempelvis i form av Barnahus, det vill säga att inblandade aktörer får en mer integrativ arbetsform, säger Mehdi Ghazinour och Malin E. Wimelius.
Om finansieringen:
År 2012 fick Institutionen för socialt arbete ett forskningsanslag från Europeiska flyktingfonden för att genomföra en utvärdering av hur mottagande av och andra insatser för ensamkommande flyktingbarn fungerade i Umeå kommun. I projektet, som avslutades i juni 2014, drogs ett antal slutsatser om behovet av tydligare och mer långsiktiga mål, mer utvecklad politisk styrning och behovet av bättre integrationsinsatser.
Nyligen beslutade Statens institutionsstyrelse, SiS, om anslag för ett nytt projekt med fokus på ökad kunskap om på vilka grunder ensamkommande flyktingungdomar placeras på SiS. Projektledare är professor Mehdi Ghazinour. I projektet arbetar också Malin Eriksson, Malin E. Wimelius och Mojgan Padyab.
För mer information, kontakta gärna:
Mehdi Ghazinour, professor i Socialt arbete, forskningschef vid polisutbildningen, Umeå, Telefon: 070-213 83 12, E-post: mehdi.ghazinour@umu.se
Malin Eklund Wimelius, Statsvetenskapliga institutionen, Umeå universitet, Telefon: 070-291 51 69, E-post: malin.wimelius@umu.se
