Lyssna på barnen – och lindra skräcken för nålstick
Är du rädd för att ta blodprov? För ett barn kan skräcken för nålsticket bli traumatiskt – rädslan kan i värsta fall hänga kvar i resten av livet. För att ta reda på vad för slags stöd barnen vill ha har forskaren Katarina Karlsson pratat med de viktigaste personerna – barnen själva.
– Små barn är kompetenta och medagerande personer som bör lyssnas på. Gör man det och låter barnet ledsaga den vuxne i hur stödet ska utformas blir det allra bäst, säger doktoranden Katarina Karlsson, vid Högskolan i Borås och Jönköping University, som i sin forskning följt barn i åldrarna 3-7 år när de har varit med om nålstick i vården för att ta reda på vad de behöver för stöd.
Hennes studie visar att en procedur som för en vuxen kan ses som ”bara ett nålstick” kan vara traumatiskt för ett barn.
Katarina Karlsson har videofilmat barn, föräldrar och sjuksköterskor vid nålstick och sedan gjort intervjuer samt tittat på det filmade materialet tillsammans med dem.
– Det är få som har pratat direkt med de yngre barnen, man har tidigare utgått från vuxna, föräldrar och sjuksköterskor, och deras upplevelser av hur barnen reagerar och känner. Det är oerhört viktigt att prata direkt med de små barnen och låta dem få en röst.
Rädslans många ansikten
Rädslan är den värsta konsekvensen av att vara med om ett nålstick som barn. Och rädslan har många ansikten.
– Det behöver inte bara vara smärtan barnet är rädd för utan det kan också handla om förlorad kontroll, att det är många personer inblandade som man inte känner, det oförutsägbara och rädsla för att vara fast, att inte komma därifrån, säger Katarina Karlsson.
Stödet man ger små barn vid nålstick behöver därför formas utifrån rädslan. Barnets behov av stöd är kopplat till barnets upplevelse av rädsla.
– För att stöd vid nålprocedurer ska fungera behöver de vuxna först förstå att barnet behöver stöd och sedan förstå hur barnet uttrycker rädsla. Rädsla uttrycks på olika sätt. Yngre barn visar rädsla med kroppsspråk, men de kan också visa det verbalt, alla är olika.
En av slutsatserna i Katarina Karlssons avhandling handlar om att stödet utvecklas dialektiskt, som en cirkelrörelse mellan barn och vuxna. Om man låter barnet ledsaga den vuxne i hur stödet ska utformas och utgår från varje barns särskilda önskemål, då blir stödet som allra bäst och nålsticksproceduren som minst upprörande.
Barnets makt är liten
Hur gör man då rent konkret för att ge stöd till ett barn som ska vara med om ett nålstick?
– Barn hanterar och bearbetar händelser genom lek, så genom att använda lek kan man komma långt. Här kan föräldrarna komma med värdefull information om vad barnen tycker om att leka. De vuxna kan gärna använda humor, busa och lek. Men barn i de här situationerna behöver också bli ompysslade, uppassade på och sitta i knät. De vill ha en trygg famn.
Att sticka ett litet barn med nål är inte bara en traumatisk situation för barnet, även föräldrarna påverkas och kan ha negativa erfarenheter av nålprocedurer. Då är det viktigt att man som vårdpersonal bedömer föräldrarna och ser om de också behöver stöd för att i sin tur kunna hjälpa sitt barn.
Fasthållning aldrig ett stöd
Katarina Karlssons forskning visar också att även om vårdpersonalen involverar barnet så mycket det går i proceduren så är barnets makt liten. De vuxnas makt blir väldigt tydlig och det skakar om barnens värld.
Det värsta scenariot är när barnet drabbas av panik och föräldrar och vårdpersonal tvingas hålla fast barnet, något som ibland blir nödvändigt.
– Fasthållning är aldrig ett stöd ur barnets perspektiv, säger Katarina Karlsson
Avhandling
”Jag är rädd, jag vill till mamma”:Yngre barns, föräldrars och sjuksköterskors levda erfarenheter av nålprocedurer i vården Disputation sker 4 december 2015 vid Högskolan i Borås
Kontakt
Katarina Karlsson, Tfn: 033-435 4761, Mobil: 0705 258220E-post: katarina.karlsson@hb.se
