Så kombinerade författare prosa med expressionism
Med hjälp av abstraktion försökte expressionisterna beskriva och förändra verkligheten. Expressionismen är välkänd för sin bildkonst, sin lyrik och sin dramatik, men hur såg det ut i prosan? Det reder litteraturvetaren Gunilla Hermansson ut, i sina bok Modernisternas prosa & expressionismen.
Expressionismen lanserades omkring 1910 som en reaktion på den impressionistiska och naturalistiska bildkonsten, som hade varit rådande i decennier. Där impressionisterna försökte beskriva världen så verklighetstroget som möjligt, jobbade expressionisterna mer med intensitet, abstraktion och stilisering.
– Nu skulle konstnären i stället arbeta med expressiva uttryck för att fånga tingens kärna. Konsten skulle inte längre vara som ett fotografi utan snarare dokumentera ett aktivt förhållningssätt till omvärlden, säger Gunilla Hermansson, docent i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet.
Först ut var Lagerkvist
Det var inom bildkonsten som expressionismen slog igenom först – i Frankrike, Tyskland och flera andra länder i Europa, däribland de skandinaviska. Men författare och kritiker plockade upp den nya inriktningen och tyckte att litteraturen skulle arbeta på samma sätt. I Norden var Pär Lagerkvist först ut. Efter en resa till Paris skrev han år 1913 manifestet Ordkonst och Bildkonst.
– Där säger han att framöver måste litteraturen, framförallt prosalitteraturen, arbeta på nya sätt, precis som den nya bildkonsten. Pär Lagerkvist pekar på den expressionistiska och kubistiska bildkonsten och lanserar det som ett program för ny litteratur. Han gör upp med de tjocka, realistiska romanerna, psykologiskt djupborrande och med långa miljöbeskrivningar. Han anser att det har blivit dekadent, nu behövs en ny, sträng och manlig konst!
Inom lyriken och dramatiken lämnade expressionismen starka avtryck, men vad den egentligen satte för spår inom prosan i Norden har hittills varit outforskad mark. Det har ansetts att prosa och expressionism inte hör ihop, eftersom prosans form inte fungerar tillsammans med expressionismens intensiva känsloutbrott och extrema abstraktion.
Gunilla Hermanssons nya bok Modernisternas prosa & expressionismen visar att prosan verkligen tog intryck av expressionismen. Hon går igenom sju författare som var med och lanserade begreppet i Norden, och undersöker om deras egna verk färgades av det nya.
Markerade avstånd mot våldet
– De författare som var intresserade av expressionismen och skrev om den i offentligheten tog in vissa impulser av den i sitt eget skrivande. Språket från programmen och artiklarna flyter in i romanerna och novellerna, även om de rörde sig i en mer allmänmodernistisk riktning.
– Ofta är kubismen lika central när den moderna bildkonsten tas som förebild. Men en författare som höll fast i begreppet expressionism väldigt länge var Elmer Diktonius i Finland. För honom var det kvintessensen av vad konst är.
Föreställningarna om expressionismen, liksom om de andra avantgarderörelserna i Europa, präglades av brutalitet, maskulinitet, våld, krig och viljan att rasera gamla institutioner. När de nordiska författarna plockade upp den nya estetiken ville de å ena sidan använda samma brutala språk, å andra sidan markera ett visst avstånd mot våldet.
Ett exempel är den danske författaren Tom Kristensens roman Livets arabesk, som utspelar sig under en kommunistisk revolution i Danmark. Huvudpersonen är en rik kirurg, som också är konstsamlare.
Utopiska och andliga dimensioner
– Han samlar på avantgardistisk konst, egentligen som ett uttryck över leda i tillvaron snarare än en begeistring över konstens potential. Det visar sig att han har gjort experiment på sina patienter inspirerade av den här konsten. På så sätt kopplas konstens brutalitet till verklig brutalitet. Romanen är ett tydligt exempel på när de här författarna både använder den nya konsten och distanserar sig från den, för att visa på det fatala i den.
Utöver det våldsamma, har Gunilla Hermansson kunnat se en annan linje i den nordiska, expressionistiska prosan, en linje med tydliga utopiska och andliga dimensioner: längtan efter en ny människa, ett nytt samhälle, drömmen om frälsning – ett tidigare underskattat spår i nordisk expressionism.
Där bevisas att kombinationen prosa och expressionism faktiskt fungerar, tycker Gunilla Hermansson.
– Jag menar att om vi kombinerar de här olika linjerna och även tittar på den utopiska biten, då lämpar sig prosan utmärkt för att både ta in avantgardistiska tekniker och bearbeta den återkommande frälsningsdrömmen på olika sätt.
För mer information kontakta: Gunilla Hermansson: telefon 0732-20 66 60, 031-786 45 58, e-post gunilla.hermansson@lir.gu.se
För recensionsex: Kontakta Makadam förlag, 08-645 10 52 eller info@makadambok.se
