Brottsoffer som känner sig medskyldiga får sämre stöd
Brottsoffer förväntas vara svaga. De offer som inte känner sig svaga utan kanske till och med medskyldiga, riskerar att få sämre hjälp på landets brottsofferjourer. Det visar forskaren Lotta Jägervi i en avhandling från Socialhögskolan vid Lunds universitet.
Hur brottsoffer och deras hjälpare uppfattar sig själva har betydelse för kontakten mellan dem, visar Lotta Jägervi, som intervjuat brottsoffer och ideella stödjare runt om i landet.
Stödjarna är ofta äldre kvinnor som ser sig som vanliga medmänniskor, som erbjuder drabbade hjälp. De behöver bli bekräftade i den självbilden, men brottsoffrens bild av sig själva kommer ibland i konflikt med det behovet.
Avgörande hur brottsoffret känner sig
Schablonen av brottsoffer är att de ska känna sig svaga, men kontakten med stödjarna kan fungera bra även om offren känner sig starka, säger Lotta Jägervi:
– Avgörande är att brottsoffren uppfattar sig som oskyldigt drabbade medborgare med rätt till stöd. När både brottsoffer och stödjare ser sig som vanliga hederliga människor och har en gemensam föreställning om förövaren så underlättas kommunikationen och leder till bättre stödinsatser.
Men i vissa lägen sker inte denna identifikation mellan offer och ideella hjälpare. Brottsoffren kan känna sig drabbade, men ändå medskyldiga på grund av sin relation till förövarna.
Uppfattaren jourmedarbetaren som myndighetsperson
Dessa brottsoffer har samtidigt en tendens att uppfatta jourmedarbetarna som del av myndighetssfären: social, polis, skola etc. Detta påverkar kommunikationen. Risken är att brottsoffren får sämre stöd, eftersom bilderna av stödjare och offer inte matchar varandra.
Lotta Jägervis avhandling ska skickas ut till brottsofferjourerna och hon hoppas att analysen kan vara en hjälp att känna igen mönstren och ha rätt förväntningar på brottsoffren.
En annan iakttagelse hon gjort är att brottsofferjourer skiljer sig från andra ideella organisationer i sitt sätt att agera mot myndigheterna.
– Brottsofferjourerna är inte offensiva och ställer krav på polisen. Istället täcker de ofta upp för brister och löser problem som egentligen skulle utförts av polisen. Möjligen gör jourerna detta för att brottsoffren inte ska förlora tron på rättssamhället och vara rädda att anmäla om de drabbas av brott igen. Att jourerna är beroende av att polisen förmedlar brottsoffer till dem kan också spela in, säger Lotta Jägervi.
Lotta Jägervi har i en förstudie gjort telefonintervjuer med närmare trettio brottsoffer. Själva avhandlingen baseras på intervjuer med sex brottsoffer – fem av dem kvinnor i åldern 50-70 år. Hon har också mött ideella stödjare på tolv brottsofferjourer i landet.
Lotta Jägervi har nyligen disputerat med avhandlingen Villiga stödjare och motvilliga offer. Självpresentation och identitetsskapande hos stödjare och brottsoffer
Kontakt: 0739-28 12 60, lotta.jagervi@soch.lu.se
