Social status spelar roll för samhällets syn på mäns våld mot kvinnor och barn
Störst risk att bli utsatt för våld har kvinnor vid en separation. Ofta finns barn närvarande. Uppsalaforskare Linnéa Bruno har undersökt hur samhällets tolkar och hanterar våld i samband med föräldrars separation. Att förövarens sociala position spelar roll, är en av slutsatserna. En annan att förövare med icke-nordiskt namn oftare bedöms som farligare eller oviktigare för sina barn.
Det är känt från tidigare forskning att risken för kvinnor att mördas är som störst i samband med separation, att barn ofta varit närvarande och att det gemensamma föräldraskapet innebär svårigheter att politiskt och professionellt hantera våldet.
Linnéa Brunos avhandling ställer bland annat frågor om vilka konsekvenser olika framställningar av våld kan ha för våldsutsatta. Vem tillskrivs ansvar och vad betyder olika dimensioner av ojämlikhet i sammanhanget? Vad undergräver statens ansvar för barnfrid och kvinnofrid?
Ofridstiden är ofta bestående
I fyra delstudier undersöks empiriskt professionella diskurser och praktik gällande fäders våld mot barn och mödrar. Studien fokuserar särskilt på ofridstiden efter separation och bidrar till ett sociologiskt svar på varför ofriden så ofta består, också när de våldsutsatta gjort vad de kunnat för att komma ur den. I fokus är inte de professionellas intentioner, utan de mönster av effekter som följer av praktiken.
Som empiriskt material har Linnéa Bruno använt intervjuer med våldsutsatta mödrar och personal inom förskola och skola, tingsrättsdomar gällande beslut om vårdnad, boende, umgänge och underhåll samt förvaltningsrättsdomar gällande beslut om ekonomiskt bistånd. De 196 tingsrättsdomarna gällande 224 barn analyseras såväl kvantitativt som kvalitativt. Teoretiska utgångspunkter är barndomssociologi, feministisk teori och kritisk rasforskning.
Avhandlingens resultat visar att förövarens sociala position spelar roll när det gäller hur våld i samband med föräldrars separation tolkas och hanteras. Denna hantering, menar Linnéa Bruno, reproducerar ojämlikhet i flera dimensioner, samtidigt som den administrerar snarare än motverkar våld.
Vanligare att icke-nordiska förövare förlorar umgängesrätt
Studien identifierar och diskuterar två centrala sociala processer som upprätthåller ofriden och underminerar implementering av barns rättigheter i denna kontext: Familialisering och selektiv repression.
Risken för att barnet kan fara illa av familjerättsliga beslut ska sedan 2006 prioriteras framför barnets rätt till en nära och god kontakt med båda föräldrar. I studiens material refererades dock inte till någon riskbedömning ens i hälften av fallen där det fanns explicita uppgifter (inklusive domar) om fysiskt eller sexuellt våld. Barnets individuella situation tenderar att inte beaktas, när problemet istället ses som en konflikt mellan de vuxna. Familialisering är den process genom vilken släktskap som maktordning reproduceras och barn tillskrivs en position som föräldrars egendom.
Det var fyra gånger så vanligt att barn till utpekade eller dömda förövare med ett icke-nordiskt namn inte fick umgängesrätt (alternativt endast rätt till icke-fysiskt umgänge) som när domen gällde en förövare med nordiskt namn. Förövarens namn avgör således hur viktig eller farlig för sina barn tingsrätten uppfattar honom som, vilket kan tolkas som en selektiv kulturalisering av våld. I avhandlingen relateras detta till en diskussion om hur den nationella självbilden kan motverka ett mer effektivt arbete mot våld.
Kontakt: Linnéa Bruno, institutionen för sociologi, Uppsala universitet, tel: 018-471 5169, e-post: linnea.bruno@soc.uu.se
Avhandlingen: Ofridstid. Fäders våld, staten och den separerade familjen. Avhandlingen försvarades i februari 2016.
