I dagens Sverige gör vi ofta vårt bästa för att hålla döden på avstånd. Men våra värderingar kan följa med i livet efter detta. Till exempel tänker allt fler miljövänligt även när det gäller begravningar.
Hur vi hanterar våra döda medmänniskor har varierat över tid och plats. I Sverige begravdes de döda i hällkistor ovan jord under stenåldern. Under bronsåldern brändes de. Först under järnåldern började vi gräva ner liken i jorden, en praktik som från och med att Sverige kristnades kring 1000-talet var den enda formen av gravsättning i landet – fram till 1800-talet då kremering introducerades. I dag kremeras drygt 80 procent av alla avlidna i Sverige. Detta trots att metoden historiskt är främmande inom både kristendomen, judendomen och islam.
– Att gräva ner kroppen så att den blir en del av jorden är en gammal tanke och att bli kremerad strider egentligen mot idén om kroppens värde och idén om återuppståndelsen, säger Christer Hedin, religionshistoriker, docent och lektor vid Stockholms universitet.
I stort sett alla kulturer har man dock en stor respekt för döden. Den största skillnaden menar han ligger just i behandlingen av den döda kroppen före begravningen.
– Både judar och muslimer har traditionen att tvätta liket för att hedra kroppen. Man tar hand om kroppen under det tillstånd som är mellan döden och uppståndelsen. I Sverige tänder vi i stället ljus och låter anhöriga sitta hos den döde och ta farväl tills de känner att den döde har lämnat dem. Självklart snyggas kroppen till på sjukhuset, men vi tvättar inte kroppen som en rit innan begravning.
Döden mer främmande i dag
Det senaste århundradet har den svenska välfärden gjort att döden blivit alltmer främmande. Tidigare var döden lika självklar som livet och i det gamla bondesamhället låg exempelvis den döda kroppen kvar hemma fram till jordfästningen. I dag har många av oss aldrig sett ett lik.
– Döden är mer tabu i dag än förr i tiden när den var mer närvarande. Då tog man för givet att man skulle förlora några av sina barn, men idag ses det som en fullständig katastrof. I dag har man kanske bara två barn och räknar med att ha kvar dem livet ut. Givetvis blir döden en större katastrof då, säger Christer Hedin.
Inte så konstigt att vi helst inte vill tänka på döden. Alls.
Gröna begravningar på frammarsch
Men trots vår ökade distansering till döden, kommer den inte undan samhällstrenderna. Dagens miljömedvetenhet sträcker sig bortom livet efter detta.
– Yngre människor är mer miljömedvetna och vill tillbaka till jorden. När någon har avlidit ligger miljöaspekten väldigt långt bak i huvudet och det är kanske tio av tusen som frågar efter det. Men även om det är en väldigt långsam trend, tror vi nog att om vi skulle fråga yngre människor om deras begravningspreferenser så skulle många välja jordbegravning, säger Ulf Lerneus, förbundsdirektör för Sveriges begravningsbyråers förbund.
Utomlands har man kommit betydligt längre vad gäller ekologiska begravningar. I USA och Storbritannien har det på senare tid blivit populärt med ”green funerals” där principen är att varje enskild detalj ska vara väl genomtänkt för att undvika onödig miljöbelastning. På en speciell begravningsplats kan den avlidne begravas i en nedbrytbar kista eller urna av ull, bambu eller återvunnen kartong och istället för en gravsten planteras ett träd ovanpå graven. På vissa ställen planteras ingenting alls och graven lokaliseras istället med hjälp av GPS.
År 2001 introducerade den svenska biologen Susanne Wiigh-Mäsak en alternativ begravningsmetod som går ut på att kroppen frystorkas och blir till näringsrik mull. Denna ekologiska begravningsidé rönte stor uppmärksamhet när det begav sig.
Bäst att inte göra något alls
I Australien tillämpas en metod som kallas resomation, vilket går ut på att kroppen läggs i en stor centrifug och utsätts för en 170 grader varm högtryckstvätt bestående av vatten och alkaliska joner. Efter tre timmar återstår bara poröst skelett. Denna teknik har dock sina nackdelar då det fortfarande saknas hållbara alternativ till vad som ska hända med det vatten som innehåller det som en gång var en människa.
Allra bäst för miljön torde ändå vara luftbegravning, vilket tillämpas i Himalaya, Tibet. Marken i dessa områden är oftast frusen och eftersom luften är fattig på syre samtidigt som virke är värdefullt så är kremering inte alltid det självklara alternativet. Istället styckas kroppen och läggs på en bergstopp blottat för väder, vind och diverse rovdjur. Enligt Ann-Sofie Pålsson, rättsläkare och arkeolog vid Rättsmedicinalverket i Uppsala, är detta den mest miljövänliga metoden.
– Om syftet är att snabbt bryta ner kroppen för att kroppens olika beståndsdelar ska kunna återgå till det naturliga kretsloppet, vore det bästa att lägga ut kroppen på marken i en skog eller på en äng. Därefter låter man väder och vind, mikroorganismer, insekter och djur ta hand om nedbrytningen av kroppen. På sommaren med en fuktig och hög värme kan en kropp bli skeletterad på en vecka, säger hon.
Något liknande tillämpas inom zoroastrismen, fast av helt andra skäl. Enligt religionen, som var dominerade i Persien under flera tusen år, och haft stort inflytande på judendom, kristendom och islam, anses de döda vara så orena att de varken får begravas eller brännas. Istället ska de sättas ut till fåglarna i torn på höjder eller bergstoppar, något som fortfarande sker i Indien.
Text: Izabella Rosengren, på uppdrag av forskning.se
