Naturvårdsåtgärder kan öka risken för barkborreskador
I många delar av världen genomförs skogsrestaureringar och andra naturvårdsåtgärder med syftet att öka den biologiska mångfalden. Vanligast är naturvårdsbränningar och att efterlikna småskaliga naturliga störningar där döda träd skapas, till exempel luckhuggningar. Åtgärder som båda gynnar många arter som är beroende av död ved. Men dessa åtgärder kan samtidigt öka risken för utbrott av skogsskadeinsekter, visar forskning från Sveriges lantbruksuniversitet (SLU).
Denna konflikt har nyligen utvärderats av Simon Kärvemo med flera (institutionerna Vilt, fisk och miljö resp Ekologi på SLU, samt SkogForsk), i en studie som publicerats i det senaste numret av Journal of Applied Ecology. Resultaten visar att förekomsten av skadliga barkborrar och antalet angripna träd är lägre i luckhuggningar jämfört med naturvårdsbränningar, samtidigt som artrikedomen av barkborrar är lika stor vid båda åtgärderna.
I norra Europa finns det över hundra arter av barkborrar där endast ett fåtal har förmågan att döda träd (speciellt utsatta är träd som har nedsatt försvarsförmåga).
– Antalet barkborrearter kan därför användas som ett generellt mått för biologisk mångfald, samtidigt som vissa av arterna kan användas som indikatorer för skogsskaderisken, säger Simon Kärvemo. Vi undersökte hur mångfalden av barkborrar och risken för lokala utbrott av träddödande barkborrar påverkas av naturvårdbränningar och luckhuggningar, inkluderande skapande av död ved.
Fällfångster av barkborrar och antalet träd som angripits utvärderades i sex områden med naturvårdbränningar, sex områden med luckhuggningar och sex områden utan åtgärder (som kontroll).
– Våra resultat visade att artrikedomen av barkborrar ökade lika mycket av naturvårdbränningar som av luckhuggningar, men att endast bränningarna ökade antalet träddödande barkborrar och antalet träd angripna av barkborrar. Av de träddödande arterna var det framförallt dubbelögad bastborre och sextandad barkborre som var av betydelse; två arter som kan angripa levande träd, framför allt om trädens försvar är nedsatt. Den mer fruktade granbarkborren kunde dock inte utvärderas helt tillfredställande i studien på grund av för få fångade individer, säger Simon Kärvemo.
– Om man tänker sig utföra restaurering i områden där en hög risk för skador och utbrott av barkborrar föreligger bör man överväga luckhuggning snarare än bränning.Samtidigt bör man vara medveten om att bränning kan gynna vissa specialiserade och hotade arter på ett sätt som luckhuggning inte gör, konstaterar han.
Kontakt: Simon Kärvemo. Institutionen för vilt, fisk och miljö, SLU samt avd för ekologi och genetik, Uppsala universitet. 018-471 27 56, simon.karvemo@ebc.uu.se
