Barn som växer upp med en förälder med psykisk sjukdom riskerar på sikt problem med psykisk ohälsa. De barn som får ta del av stödinsatser upplever dock minskad oro. Trots detta får endast var tredje patient med barn riktat stöd till barnen. Det visar ny forskning från Malmö högskola.
– De senaste tjugo åren har familjens behov av stöd när en av föräldrarna har psykisk sjukdom uppmärksammats. Barnens behov av information, råd och stöd är idag lagstadgat i hälso- och sjukvårdslagen, trots det saknas fortfarande kunskap om hur vi arbetar familjeorienterat, säger Maria Afzelius vid Institutionen för socialt arbete, som disputerat med avhandlingen Families with parental mental illness: supporting children in psychiatric and social services.
Barn och partner anpassar sig
Barn är beroende av sina föräldrar, när en förälder drabbas av psykisk sjukdom kan föräldern ha svårt att tillgodose barnets emotionella och fysiska behov. Intervjuer med barn har visat att barnet behöver kunskap om förälderns sjukdom och stöd att hantera denna. För att förebygga psykisk ohälsa hos barn har familjeinterventioner utvecklats, något som visat sig ha effekt.
Afzelius undersöker i sin forskning hur stödet inom psykiatrin och socialtjänsten fungerar och hur familjerna upplever detta. Hon har bland annat intervjuat familjer där en av föräldrarna har en psykisk sjukdom.
– Både partnern och barnen upplever att de anpassar sig till den sjuke förälderns psykiska tillstånd och att de försöker stötta och hjälpa till för att förbättra situationen hemma. Barnen uppger att de känner sig oroliga och att de inte förstår varför den sjuke föräldern beter sig som han eller hon gör, berättar Afzelius.
Familjeintervention hjälper
De familjer som fått familjeintervention är nöjda och upplever att de fått stöd att hantera föräldrarollen, vilket bidrar till färre konflikter i hemmet.
– Barnen känner samtidigt mindre oro och vågar tala mer öppet om hur föräldern mår. De hade också lättare att umgås med kamrater, berättar Afzelius.
Trots detta visar hennes forskning att endast var tredje patienten inom vuxenpsykiatrin som har minderåriga barn får ta del av insatser riktade till barnen.
Afzelius forskning visar att behandlarna inom vuxenpsykiatrin upplever att det är svårt att balansera mellan att upprätthålla en behandlingskontakt med patienten och samtidigt undersöka om patientens barn är i behov av stöd.
– Många säger att de anpassar sig till patientens situation när det gäller att tala om barnen och föräldraskapet. I vissa fall innebär det att de avstår att tala om barnen eftersom de är rädda att förvärra patientens hälsa.
Även socialsekreterare uppger att de har svårigheter att stödja familjer där en av föräldrarna har en psykisk sjukdom.
– Jag hoppas att min forskning kan bidra till att professionella inom såväl socialtjänsten som vuxenpsykiatrin får mer kunskap om hur de ska stödja familjen.
Kontakt: Maria Afzelius, maria.afzelius@mah.se, tfn: 073-73 56 573
