En knuff i rätt riktning gör oss mer givmilda
Vi närmar oss högtiden då givandet är självklart, ja, nästan ett påbud. Att givmildhet är ett kortlivat, känslostyrt fenomen är väl känt. Men hur kan man få givmildheten att vara en längre tid?
Den 2 september 2015 publicerade medier i flera länder en bild på en död pojke på en strand. Det är ett mått på bildens genomslag att du troligen redan vet att den föreställde den syrianske pojken Aylan Kurdi. Bilden nådde via sociala medier 20 miljoner människor.
I Sverige hade bilden en tydlig effekt på givmildheten, mätt i antal och storlek på donationer till Röda korsets insamlingskonto för hjälp till Syrien. Antalet donationer per dag ökade kraftigt veckan efter bildens publicering. Veckan före bilden fick Röda korset in drygt 34 000 kronor per dag på det här kontot. Dagen efter publiceringen ökade summan på kontot med nästan fyra miljoner kronor.
Blossade upp och försvann
När bilden publicerades hade 250 000 människor dött i krigets Syrien.
Den hastigt uppblossande givmildheten försvann nästan lika snabbt. Daniel Västfjäll, professor i kognitiv psykologi vid Linköpings universitet, har med hjälp av siffror från Röda korset studerat hur donationsviljan växlade hösten 2015.
– Den här empatieffekten höll i sig i cirka sex veckor, trots att behovet fortsatte att vara lika stort, säger Daniel Västfjäll.
Ett av Daniel Västfjälls forskningsområden är att hitta metoder för att få givmildheten att bli mer uthållig. Att helt sonika publicera en ny, liknande bild efter ett par veckor skulle inte löna sig.
– Problemet med den emotionsstyrda effekten är något som vi kallar för medkänslans kollaps. Vi tycker synd om de här människorna och om vi mår dåligt över deras situation kan vi göra något åt det genom att skänka pengar. Men vi kan inte ha så här starka känslor hela tiden.
Kan inte logiken ta över?
– Det är det man önskar, men tyvärr pratar inte de här systemen i hjärnan med varandra, säger Daniel Västfjäll.
Ett sätt att öka givmildhetens uthållighet är genom de åtgärder som ingår i det populära begreppet nudging, lanserat av Cass R. Sunstein och Richard H. Thaler som i år fick ta emot Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Nudging kan beskrivas som knuffar i rätt riktning. Daniel Västfjäll exemplifierar med hur människor ställs inför valet att donera organ. När människor aktivt måste välja att bli donator gör tio procent det valet. Om istället donation blev utgångspunkten, och den som vill avstå måste göra det aktivt, är det 90 procent som donerar.
– En annan knuff kan utgöras av en social jämförelse. Du kan till exempel få veta att människor i ditt grannskap donerar så och så mycket och på så sätt få en siffra att förhålla sig till.
Lätt att tro att man inte kan göra något
En annan psykologisk mekanism som kan lägga band på givmildheten är det som Daniel Västfjäll kallar pseudoeffektivitet. Tanken på den mängd lidande som finns, väcker negativa känslor som överröstar de positiva känslor som väcks av det lilla som jag som individ kan göra.
– Men man bör inte bli motiverad att inte göra det man kan för att det finns så mycket man inte kan göra. Det är ett känslobaserat feltänkt. Vi har kunnat visa att det går att få bort en sådan effekt genom att hjälpa människor att inse att de här negativa känslorna inte bör påverka. Det kan man göra genom att få att dem att förstå var känslorna kommer ifrån.
I experimenten skapas två grupper där den ena gruppen får läsa en text som påminner dem om att många blir avtrubbade när de ser problemets storlek.
– Vi hjälper dem att förstå de här känslorna som egentligen inte är relevanta för beslutet här och nu. Tänk om man kunde påminna folk strax innan de fattar sina beslut, säger Daniel Västfjäll.
Hur vet man när de ska fatta besluten?
– Det är det som är problemet, vi vet inte det. Vi kan visa att den här mekanismen finns, sedan får den översättas till vardagen.
Den psykologiska forskningen har den senaste tiden blivit alltmer teknisk i det att den har fått tillgång till olika verktyg för att se vad som händer i hjärnan. Men Daniel Västfjäll är tveksam till om det kommer att bli möjligt att utveckla tekniker för att stimulera hjärnan att bli mer givmild.
– Man skulle kunna tänka sig det men samtidigt är den mänskliga psykologin så komplex. Man kan inte säga att här sitter den fria viljan och beslut att donera sker inte på ett ställe. Det kan finnas många olika vägar in till ett altruistiskt beteende.
Men samtidigt tror Daniel Västfjäll att det är tekniken som kommer att hjälpa forskarna till kommande upptäckter av vad som driver mänskligt beteende.
– Dels får vi en bättre förståelse nästan på molekylär nivå, hur gener och molekylärbiologi påverkar oss. Dels kommer vi ha tillgång till enorma mängder data som kan användas. Det är häftigt när vi lägger ihop de här teknikerna, det är där de stora genombrotten kommer att ske.
Men varför ska vi egentligen vara givmilda?
– För att vi lever i ett samhälle där vi måste samarbeta för att överleva, säger Daniel Västfjäll. Problemet nu är att vår värld växer och behovet är så stort att det kan kännas överväldigande.
Text: Johan Frisk på uppdrag av forskning.se
