Mer än bara nöje i 1600-talets underhållning
Späckhuggare som dansar balett, erotik och underhållningsvåld – 1600-talets kanske mest populära underhållningsform var operalibrettot. Den moderna litteraturvetenskapen har tagit avstånd från genren, men librettona hade inte bara syftet att roa. De var också ett sätt att föra politik och att manifestera hovets och rikets prakt och rikedom, konstaterar en ny bok.
På 1600-talet var kärlek och erotik ett väsentligt inslag på teaterscenerna. I musikdramatikens libretton – det vill säga texten – stod ofta en historisk eller mytologisk krigshjälte som Julius Caesar, Alexander den store eller Herkules i centrum. Men berättelsen var inte inriktad på deras insatser i strid.
Caesar som älskare
– Här får man bara se dem i rollen som älskare. Det handlar inte alls om hur de har det ute i krig utan bara om deras kärleksbekymmer och olika förvecklingar, säger Dag Hedman, professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet.
Librettona kunde vara rentav vulgära, i alla fall de scener där tjänare, ammor eller liknande yrkesgrupper gestaltades.
– De var riktigt grovkorniga, på 1600-talet var det raka rör, det är helt otroliga saker som tjänstefolket får klämma ur sig. Man förstår att publiken älskade det och låg och vred sig av skratt åt allt snusk. I huvudscenerna däremot, med kungligheter och adelspersoner, gick allt ytterst polerat till.
Fallucka till dödsriket
Till operalibrettot hörde en komplicerad scenarkitektur: det var falluckor rakt ner i dödsriket, båtar som svävade i luften, havsodjur som dansade omkring, växter som trängde sig upp genom scengolvet, elefanter, hästar och kameler i papier-mâché kom in på scenen, en katedral eldades upp, någon förvandlades till en tiger.
– Publiken reagerade med ”Vad är det här? Det har vi aldrig sett!”. Det är vad barockens estetik gick ut på: man fick absolut inte vara normal, tråkig eller verklighetsanknuten. De avbildade ett slags fantasivärld, där det gällde att roa och framförallt överraska åskådaren. Man skulle hela tiden komma med saker som folk inte hade sett förr, säger Dag Hedman.
Förutom att roa var librettona också ett sätt att föra politik, ett sätt att manifestera hovets och rikets prakt och rikedom.
Hoven vill bräcka varandra
– Hoven ville bräcka varandra, visa att ”det här har vi råd med – har ni?” Det var hela tiden en tävling mellan Paris, Wien och München om vem som kunde ha det häftigaste uppförandet. De hade diplomater hos varandra hela tiden som rapporterade hem om vad de andra hade gjort.
Texterna i föreställningarna bestod också delvis av politisk propaganda, det var fursten som beställde budskapet.
– Det här var ett diplomatiskt redskap, man kunde skicka signaler till grannlandet om att ”det här anser vi om detta” eller ”passa er nu, annars kommer vi att invadera er”. Det gick att framföra både hot och annat i den här formen.
Borde beforskas mer
Operalibrettot var oerhört populärt både hos hoven och hos den breda massan på 1600-talet. Men sedan dess har genren sjunkit i status, rentav hånats av nutida svenska litteratur- och teatervetare.
– Jag tror att det finns en beröringsskräck för kulturfenomen som blandar discipliner, i det här fallet text och musik. Man vill ha det renodlat. På samma sätt fanns länge ett stigma för tecknade serier, som förenar ord och bild.
Utomlands anses operalibrettot mer intressant, och med sin nya bok Politik och underhållning vill Dag Hedman visa att det här är ett forskningsområde som även vi i Sverige borde befatta oss med.
I boken går han igenom italienska, tyska, franska och engelska libretton och visar på bredden i ämnesval, till exempel hur så skilda områden som resor, trädgårdar, underhållningsvåld och Sverige framställdes.
– Jag har läst hundratals libretton, de är alla otroligt bra. Jag blir faktiskt slagen av hur uppslagsrika och intressanta de är, säger Dag Hedman.
Boken:
Politik och underhållning. Nedslag i 1600-talslibrettots historia och formvärld ges ut av LIR.skrifter (Göteborgs universitet).
Kontakt:
Dag Hedman, dag.hedman@lir.gu.se
