Hur pass exakt passform behöver digitalt framställda tandvårdsprodukter ha? Frågan ställs av forskaren Michael Braian som undersökt hela produktionskedjan för att spåra olika felkällor. Plackansamling och bakterier spelar roll.
– Vad är bra nog? Svaret är att det inte finns någon formel, allting är individanpassat och påverkas av faktorer som plackansamling och bakterier. Vi kan bara säga hur dåligt det inte får vara, säger Michael Braian som disputerar inom odontologi vid Malmö universitet.
Vid större skador kan det handla om att göra en ny krona eller bro. Traditionellt har tandläkaren då tagit avtryck i patientens mun, sedan skickat det avtrycket till tandteknikern som i sin tur hällt i gips för att framställa modellen. Efter vax, gjutning och till sist porslin har man fått fram en ny tand.
– För att ha koll på slutprodukten var man tvungen att följa alla steg, från avgjutning i munnen till att denna går till labbet. Det kan hända saker med avtrycket eller under transporten. Det sker volymförändringar i varje steg, säger Michael Braian.
Fyra delstudier
I avhandlingen Digital dentistry, studies on trueness and precision of additive manufacturing and intraoral scanning, har han intresserat sig för precisionen i moderna digitala tekniker. Avhandlingen består av fyra delstudier. Den första har alltså undersökt kraven på passform; en annan hur pass bra en 3D scanner kan avbilda patientens tänder.
Två studier handlar om hur pass bra olika 3D printrar är på att framställa relevanta former. Michael Braian designade två olika geometrier (former) i plast och jämförde sedan hur bra utskrifterna stämde med den gjorda ritningen.
– De stämde väldigt bra överens. Pålitligheten låg som bäst på en differens under två hårstråns tjocklek. Däremot var det stor skillnad på olika 3D-printers: vissa är snabbare, andra mer precisa, säger Michael Braian.
Även scannerstudien visade på stor exakthet, under 0,3 mm feldifferens. Fördelen med de digitala processerna är stora. Scanning kan avbilda en patients hela orala miljö till tredimensionella filer som tandteknikern kan bygga t ex en krona efter. Teknikutvecklingen på området är enorm, särskilt när det gäller plast och skrivarhastigheten. 3D-printat porslin inom tandvården finns inte ännu.
Stor frihet att forma
– När man printar lägger man bara till material och det finns stor frihet i vilka former som kan göras. Traditionell fräsning av porslinskronor och bryggor innebär alltid att material tas bort och det kostar pengar, säger Michael Braian som själv använder 3D-tekniken i sin tandläkarpraktik.
Avhandlingen visar att både 3D scanningen och 3D printrarna har stor potential att kunna ersätta eller komplettera det traditionella sättet att framställa kronor och broar. Men Michael Braian understryker att det behövs mer kliniska studier. Ingen av hans studier har gjorts inne i munnen på patienter, så man ska inte dra för stora slutsatser av hans resultat.
– Det finns felkällor även i den digitala processen, och undersökningar i labbmiljö går inte att överföra precis till patienten. Det finns många parametrar som handlar om den mänskliga faktorn.
Kontakt:
Michael Braian, michael.braian@mau.se
