Fler upplever att de fötts i fel kön
Antalet unga som ansöker om att få korrigera sitt kön har ökat dramatiskt. Och få ångrar sig. Särskilt svårt att leva i fel kön är det för dem med ADHD, autism och andra neuropsykiatriska diagnoser.
Allt fler unga vill korrigera sitt kön. Det är något som de som arbetar i vården märkt tydligt. Bara mottagningen på Karolinska sjukhuset i Stockholm tar idag hand om 200 patienter årligen jämfört med någon enstaka för tjugo år sedan.
– Under flera år har antalet patienter fördubblats. Det är en mycket kraftig ökning. Och utvecklingen är densamma i stora delar av världen. Förra året hade vi fler än 200 patienter och många på kö. Vi hinner inte ta hand om alla, säger Olle Söder, professor i barnmedicin och expert på könskorrigerande åtgärder för unga vid Karolinska sjukhuset i Stockholm.
Maja Lastavica enhetschef för BUP:s regionala specialteam i Lund har samma erfarenhet och berättar att mottagningen i Lund fick in över 80 remisser bara från Skåne.
Flest är mellan 14 och 16 år
De flesta som söker sjukvård för könsbekräftande åtgärder, som behandlingen för att ändra sitt kön kallas, är mellan 14 och 16 år. Men först krävs en utredning av de unga som upplever att de lever i fel kön. Utredningen, som kräver att patienten kommit i puberteten, tar cirka ett år och görs av något av landets sex könsidentitetsteam. Syftet är att undersöka om personen har så kallad könsdysfori eller ”könsidentitetsstörning utan närmare specifikation”. Det är en diagnos som måste ställa innan könsbekräftande behandling kan påbörjas.
För att få genomgå könsbekräftande behandling krävs en könsdysforidiagnos. Diagnosen ställs av specialiserade könsutredningsteam. För att komma i kontakt med något av de sex team som finns i Sverige behövs en remiss från barnläkare, ungdomsmottagning eller barnpsykiatriker i öppenvård (BUP). Utredningen är omfattande och tar minst ett år. Syftet är att den som väljer att korrigera sitt kön ska vara övertygad om att den gör rätt val. När utredningen är klar går patienten vidare till barnendokrinolog vid barnklinik som utför de könsbekräftande åtgärder som patient och läkare kommer överens om. För juridiskt könsbyte (byte av personnummer) och operativa ingrepp i könsorganen krävs att patienten är myndig (18 år). Hormonbehandling kan ske före 18 års ålder. Om patienten hunnit fylla 18 år när utredningen pågår går patienten istället till en vuxenmottagning som behandlar personer med könsdysfori.Så görs en könsidentitetsutredning för unga
Det vanligaste är att personer som är födda fysiskt som flickor söker vård för könsbekräftande behandling. Varför det är så vet man inte.
– Eftersom kroppen förändras tydligare för flickor i samband med puberteten, genom att de får mens och att brösten utvecklas, kan det bli svårare för flickor som upplever att de har fel kön än för pojkar i samma situation, spekulerar Maja Lastavica.
Olika grupper av patienter
Både hon och Olle Söder beskriver olika grupper bland patienterna de möter. Den största gruppen är de som alltid upplevt att de har levt i fel i kön.
– Omkring två tredjedelar kan berätta att de har haft känslan av att vara i fel kropp så länge de kan minnas. De här barnen har tidigt visat ett beteende som motsvarar det motsatta könets beteende – det som de sedan kommer att säga att de vill ha. Föräldrarna säger ofta att: ”vår biologiska pojke har alltid sökt sig till flickorna” eller ”vår biologiska flicka har aldrig velat ha klänning”, säger Olle Söder.
En mindre grupp är de som i början av puberteten plötsligt känner att de har fel kön.
– De vaknar upp en morgon och upplever att något inte stämmer, det här är fel kropp. De har inte haft någon sådan tanke innan. Det är mycket märkligt att det kommer så plötsligt, säger Olle Söder.
Dessutom finns det en ny grupp av patienter som förbryllar forskarna både i Sverige och utomlands. Det är de unga som också har neuropsykiatriska diagnoser som ADHD och autism. I många fall har de utvecklat psykisk ohälsa och är antagligen de unga som mår allra sämst bland dem som söker hjälp för att utreda sin könsidentitet.
– Dessa patienter är svårare att förstå sig på och vi är väldigt frågande till varför de har blivit fler. Många lider också av ångest och depressioner. Kanske beror det på att det är svårare för dem att tänka runt, och acceptera, upplevelsen av att vara född i fel kön. Jag tror också att förändringar i kroppen kan vara svårare för de här patienterna att förstå. De behöver en särskild typ av stöd och det borde finnas en egen plats för dem i vården, säger Maja Lastavica.
I forskningen räknar man med att de utgör cirka 30 procent av alla som söker hjälp för könsdysfori. Men Olle Söders erfarenhet är att de är fler.
– Den neuropsykiatriska diagnosen behöver inte vara känd innan de kommer till oss, men vårt psykteam kan se att det finns tecken på sådan sjukdom och att patienterna behöver vidare utredning. Det är lång väntetid för att påbörja en sådan utredning och den tar lång tid att genomgå. Men på vilket sätt deras neuropsykiatriska diagnos hör ihop med könsdysfori vet vi inte. Det går inte att få svar på via en neuropsykiatrisk utredning.
Få ångrar sig
Det är ovanligt att den som genomgått en könskorrigering ändrar sig enligt Olle Söder och Maja Lastavica. Siffror från Socialstyrelsen bekräftar den bilden. Mellan 1960 och 2010 ändrade 689 vuxna sin könstillhörighet. Av dem ångrade sig 15 personer och bad att få korrigera tillbaka till ursprungskönet. Det är också ovanligt att unga som påbörjat en könsidentitetsutredning avbryter den. Bland de få som hoppar av är de flesta pojkar som under utredningens gång upptäcker att de är homosexuella och inte transpersoner.
Varför är det då så många fler unga som vill korrigera sitt kön? Ingen vet men en förklaring som både Maja Lastavica och Olle Söder framhåller är att samhället blivit mer tillåtande.
– De få fall vi hade på 80-talet var alltid förknippade med stora sociala och psykiska problem som självskadebeteende, prostitution, drogmissbruk, självmordsförsök och ofta var de utkastade från hemmet. Typfallet i dag är en person med ett stort lidande men som har stöd av omgivningen och sina föräldrar. De säger att de alltid känt sig som det andra könet och ofta har de bett sina klasskamrater att kalla dem ett namn som passar det kön de upplever att de är. Jag frågar alltid om de då blivit mobbade eller trakasserade men det har de aldrig blivit, säger Olle Söder.
En annan bidragande orsak till det ökade antalet som vill korrigera sitt kön kan vara ändrade rutiner i vården. I Skåne har åldersgränsen på 16 år för att påbörja en könsidentitetsutredning tagits bort. Enda kravet är att puberteten ska ha startat.
Enligt RFSL är könsbekräftande behandling den numera etablerade termen för det som tidigare benämndes som ”könsbyte” eller “könskorrigering”.Könsbekräftande behandling
Läs mer om könsbekräftande behandling här.
Okänd biologin för könsidentiteten
Varför människor föds i ett kön de känner att de inte tillhör är en fråga som idag saknar svar.
– Vi kan bara spekulera om orsakerna, säger Olle Söder. Än så länge är grundbiologin okänd för hur könsidentiteten skapas, men jag är övertygad om att könsidentiteten är en fundamental biologisk egenskap hos människan.
Han hoppas att hjärnforskningen så småningom ska ge svar. Det pågår forskning som studerar hur könsidentitet och hjärnfunktioner hör ihop, men innan de sambanden är klarlagda är det kroppen som står i centrum för behandlingen.
– Eftersom vi inte vet var i hjärnan könsidentiteten har sitt säte innebär det att behandlingen därför blir ett försök att behandla symptom. Tills frågan om hur könsidentitet skapas kommer vi att fortsätta att korrigera kroppen men i framtiden är det kanske hjärnan som behandlas.
Så definieras kön biologiskt
Den biologiska definitionen av kön är att den som producerar ägg är en hona och den som producerar spermier är en hanne. I verkligheten är kön betydligt mer flexibelt än våra kulturella föreställningar förespeglar – kön som tvådelat och varandras motsatser.
– Det finns djur som byter kön och som producerar ägg i vissa stadier och spermier i andra stadier och det finns de som producerar både ägg och spermier. Det finns djur som har sex både med samma kön och med det andra könet. Det finns fiskar som kan byta kön fram och tillbaka och det finns insekter där halva individen har hanligt utseende och halva har honlig utseende. Det som biologin visar är snarare att kön är högst flexibelt, säger Malin Ah-King, evolutionsbiolog och docent i genusvetenskap vid Stockholms universitet.
Med hjälp av dna-tester på avkomman har forskarna också kunnat konstatera att även om djuren lever i par av hanne och hona så är det inte ovanligt att honorna parar sig med flera hannar. Till exempel lever 90 procent av fågelarterna i sociala par och ändå parar sig honor ofta med flera olika hannar.
”Kön är inte strikt tvådelat utan snarare ett spektrum”
– Det finns variation bland djur och det finns variation bland människor. Det finns olika typer av kromosomuppsättningar och hormonnivåer så jag menar att kön är dynamiskt och inte strikt tvådelat utan snarare ett spektrum. Dessutom är det skilt från könsidentitet eftersom det kön man känner sig som kan vara annorlunda än det biologiska kön man har blivit kategoriserad som.
Olika apor har genom åren fått stå modell för människans ursprungliga beteende, säger Malin Ah-King. I den tidiga apforskningen användes babianer som modell för människans evolution. I de samhällena är hannarna aggressiva och dominerarar. Det stämmer även in på schimpanserna som senare varit modell för människan eftersom de är våra närmaste släktingar.
– Men lika nära släkt med oss är bonobon och deras beteenden – låg aggressionsnivå, starka sociala band mellan honor och omfattande sexuella beteende – ger alternativa möjligheter för vad som kan ses som det ursprungligt mänskliga, säger Malin Ah-King.
Vi väljer våra normer
Eftersom det finns så stor variation bland djur går det att hitta exempel på många olika sexuella beteenden och sätt att fortplanta sig på. Djuren kan därför inte stå modell för vår moral eller hur vi ska leva.
– Vilka normer vi människor ska leva efter är något som vi måste göra upp med varandra om.
Text: Lotta Nylander på uppdrag av forskning.se
