Migranter blir kvar där de först bosatte sig
Den typ av bostadsområde eller region som flyktingar och andra migranter först bosätter sig i är också ofta det område där de stannar kvar. Det gäller både relativt fattiga områden och mindre orter, om det var där de först hamnade, visar kulturgeografisk forskning från Stockholms universitet.
Den nya avhandlingen motsäger en vanlig teori om hur flyktingar och migranter flyttar.
– Vi ser nu att många verkar stanna kvar i samma typ av bostadsområde som där de först hamnade och inte flyttar vidare till områden med högre socioekonomisk status, så som man tidigare trott, säger Louisa Vogiazides, nybliven doktor i kulturgeografi vid Stockholms universitet.
Av de människor som flyttade till Sverige 2003 stannade mer än 80 procent under sina nio första år i landet kvar i ett liknande område som det de först bosatte sig i. Över 60 procent av dem som bodde i ett låginkomstområde bodde kvar, och endast omkring 12 procent har under perioden flyttat från ett fattigt till ett medel- eller höginkomstområde. Det visar en studie i Louisa Vogiazides avhandling.
Större rörlighet i början
I avhandlingen har Louisa Vogiazides och hennes kolleger undersökt flyttströmmarna inom landet över tid, bland migranter och särskilt flyktingar. Migranternas bosättningsorter har analyserats, från deras ankomst och under nära ett decennium, för att kartlägga migranternas bosättningsmönster i Sverige. Fokus har legat på hur länge de stannat i olika typer av bostadsområden eller regioner.
– Överlag är stabilitet det ord som bäst beskriver migranters bostadssituation. Det kan finnas en viss rörlighet mellan olika områden av samma typ, eller inom samma typ av region, till exempel mellan två utsatta bostadsområden eller mellan två glesbygdskommuner. Men över tid så ser vi att många sällan flyttar och byter område, och det gäller både flyktingar och andra migranter.
– Det finns också en något större rörlighet under de första åren efter att personerna bosätter sig i Sverige. Men senare blir det mer stabilt och folk tenderar att bo kvar inom samma typ av bostadsområde eller region, säger Louisa Vogiazides.
Vänjer sig vid ett område
Resultatet motsäger en vanlig teori inom forskningen som säger att migranter efter att ha bott en tid i ett land kommer att flytta från områden där befolkningen har relativt låga inkomster och en högre andel utrikesfödda, till områden med allt högre inkomstnivåer och bättre sociala förhållanden, så kallad rumslig assimilering.
Relaterat till tidigare forskningsstudier finns det olika förklaringar till varför migranterna i stället verkar bo kvar i samma typer av områden, berättar Louisa Vogiazides.
– Det kan antingen bero på diskriminering på bostadsmarknaden, som är väl belagd inom forskningen och som innebär att vissa grupper av invandrare har svårare att bosätta sig i mer attraktiva områden. Men det kan också vara så att människor vill bor kvar, man vänjer sig vid ett område och har sitt kontaktnät där, inte minst bland sina egna landsmän. Man får helt enkelt fördelar av att bo kvar, säger hon.
Politiken påverkar var migranter hamnar
Förutom att studera alla migranter som invandrade ett specifikt år har Louisa Vogiazides i en av studierna också tittat specifikt på kategorin flyktingar, och jämfört två olika grupper: flyktingar som kom i början av 1990-talet då det fördes en politik för att sprida flyktingmottagandet i hela landet, och en senare grupp som hade möjligheten att välja var de skulle bosätta sig. För att få en bild av konsekvenserna av dessa regler för bosättning studerades hur de olika grupperna flyttat efter att de kom till Sverige.
– Många som blev tilldelade ett boende hamnade på mindre orter, och en stor del av dem blev sen kvar i samma typ av region under en längre period, trots att migranter ofta tenderar att bo i stora städer, säger Louisa Vogiazides.
– Det här tyder också på att bosättningspolitik för flyktingar har långvariga konsekvenser för deras framtida utsikter, säger hon.
Registerdata och boendekarriär
Båda studierna använder sig av registerdata från SCB, och följer nyanlända migranter och deras boendekarriär de första åtta, nio åren i Sverige efter att de fick uppehållstillstånd. I båda studier tillämpas så kallad sekvensanalys, en metod som används för att identifiera mönster i data över tid. Metoden studerar processer som en serie av så kallade ”tillstånd”, som boende i olika typer av bostadsområde och regioner. Genom den analysmetoden kan typiska boendekarriärer kartläggas och analyseras.
I studien om rörligheten mellan bostadsområden med olika socioekonomiska nivåer har registerdata från SCB för drygt 15 000 utrikes födda individer under perioden 2004–2012 analyserats. Det var personer som invandrade till Sverige under 2003 och var i åldern 25 till 55 vid ankomsten. Bostadsområden delades in efter socioekonomiska faktorer baserat på hur många av individens närmaste grannhushåll som riskerar fattigdom. Ett hushåll anses vara i risk för fattigdom när dess disponibla inkomst ligger under 60 procent av den nationella medianinkomsten för hushåll.
Studien om flyttströmmar mellan regioner har använt registerdata från SCB för två grupper av flyktingar: grupperna som kom 1990–93 och 2005–09, bestående av runt 80000 individer totalt. De var i åldern 18-58 när de ankom till Sverige och studerades under en period av åtta år. Regioner definieras enligt SCB:s klassificering av lokala arbetsmarknader som i sin tur baseras på pendlingsströmmar. Studien skilde mellan fem typer av regioner: Stockholm, Göteborg och Malmö (Sveriges tre storstadsområden), regioner med en större stad, samt regioner med en mindre stad eller glesbygd.
Avhandlingen:
Pathways and destinations: Spatial mobility and socioeconomic integration of international migrants in SwedenKontakt:
Louisa Vogiazides, Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet. louisa.vogiazides@humangeo.su.se
