Skulle du försöka rädda någon som ramlat ner på ett tunnelbanespår? Och vad händer i våra hjärnor när vi fattar ett osjälviskt beslut att hjälpa andra människor som är i livsfara? Det har forskare tagit reda på.
Det har länge ansetts att förmågan till medkänsla är drivkraften när människor hjälper en person i nöd. Men när vi bestämmer oss för att hjälpa någon som är i fara måste vi inte bara ta hänsyn till den andra personens situation. Vi måste också väga in risken det kan innebära för oss själva att hjälpa – till exempel att rusa in i en brinnande byggnad för att rädda den som blivit kvar eller hjälpa någon som ramlat ned på en tågräls.
Studier på andra djur tyder på att hjärnans försvarssystem är viktiga för att hjälpa andra, men ytterst lite är känt om hur dessa processer fungerar hos människor. Det har nu forskare undersökt närmare.
I en studie fick deltagare välja att hjälpa en okänd person – trots att detta kunde innebära att de själva utsattes för en risk. Forskarna följde sedan aktiviteten i deltagarnas hjärnor med en speciell MR-kamera.
Hjälpviljan testades i studie
49 friska forskningsdeltagare uppgiften att besluta om de ville hjälpa en annan, okänd person att undvika obehag i form av en mild elektrisk stöt. Men om de hjälpte personen löpte de själva risk att utsättas för en stöt. Den okände personen var synlig för deltagaren via video. Deltagarna fick också veta hur snart stöten skulle komma, så att forskarna kunde mäta deras reaktioner på hotets närhet. Under uppgiften avbildades aktiviteten i deltagarnas hjärnor med så kallad fMRI-kamera.
Vårt eget försvarssystem bidrar till viljan att hjälpa
Forskarnas fynd tyder på att hjärnans försvarssystem spelar en större roll i människans hjälpbeteende än man tidigare har förstått. Resultaten går också emot föreställningen att vi behöver dämpa vårt eget rädslosystem för att hjälpa andra som befinner sig i fara.
– Resultaten visar att de system i hjärnan som gör det möjligt för människor att undvika fara, också är inblandade i den här typen av osjälviska hjälpbeteenden riktade mot andra, okända, individer. Vi ser bland annat att en evolutionärt gammal del av hjärnan, amygdala, som är nödvändig för basala försvarsbeteenden, kopplas med viljan att hjälpa andra, säger Joana Vieira, forskare vid Karolinska institutet.
Beteende kunde förutsägas
Forskarna såg att styrkan med vilken amygdala och området insula i hjärnan representerade hotet mot den egna personen – inte den andres nöd – kunde förutsäga om personen skulle hjälpa eller inte. Andra delar av hjärnan som kan kopplas till kognitiva funktioner visade sig inte vara kopplade till hjälpbeteende när det finns ett omedelbart hot i närheten.
– Nu försöker vi förstå hur de här hjälpbeteendena påverkas när andra människor finns i närheten och hur dessa åskådare lär sig av situationen. Vi är intresserade av att förstå hur rädslor och värderingar av beteenden som moraliska eller omoraliska, sprids mellan människor genom inlärningsprocesser, säger forskaren Andreas Olsson vid Karolinska institutet.
Vetenskaplig studie:
Neural defensive circuits underlie helping under threat in humans, eLife .
Kontakt:
Joana Vieira, forskare vid institutionen för klinisk neurovetenskap, KI, joana.vieira@ki.se
Andreas Olsson, professor vid institutionen för klinisk neurovetenskap, KI, andreas.olsson@ki.se
